sköpa. Sitt begrepp härom erhöll han frå de klippta häckarna i trädgårdarpe i Ver sailles, från Meudon och Bellevne eller näj det kom högt från en flyktig vandring ge nom Fontainebleauskogen — sinnet för na turens romantik saknade han oftast och er satte det medelst ett ärnu alltid hos frans Männen starkt utvecklade sinne för träd Fårdsskötsel, en kärlek till vackrå blommor som är ytterst älskvärd, när man kar glömma, att den är ersättningen för et djupare sinne, som i viss mån saknats Deraf denna rika användning af naturalisti Ska blommor i den franska konsindustrien som utgör dess andra hufvudkännetecken. men som på intet sätt låter förmedla sig med den förra, emedan allt stiliserande tte blir, och blommorna upptagas i deras till fälliga skick från ängen eller trädgården och insättaö mellan sarabesker eller andra fria ornament, i en friskhet, som onekligen är öfverraskande och pikant. Vidare är fransmannen sedan fordnä tider en rörlig och praktisk natur, som med lätthet tillegnar sig och använder Hyad som kommer i hans väg, hvarför vi se hotiom inom konstindustrien tillegna sig alla möj liga nya motiv, hvilka uppstå annorstädes, för att derigenom rikta sin industi med nägot nytt och intresseväckande. Så har det me rätt blifvit påpekadt, att Frankrike genast har tillegnat sig de pompejanska motiven — ej omedelbart från Pompeji — utän gönom romerska guldsmeders imitationer Castellani och andra) och sålunda har gjort lessa guldsmedsarbeten modernas — Kira och England, Tyskland och Persien här Frankrike förstått att använda. Men det kan icke nekas, ått under det Frankrike sälunda har varit verksamt ät alla sidor, har det stundom försämrat en och annan produktionsgren. Så hafvå vi redan omnämnt, att dess imitationer af det rena engelska glaset voro mindre rena, likaledes har det gått med de pompejahsktitalienska guldsmedsarbetena. Likaså kan det ej nekas, att dess förträffliga blomsterornamentik i sin rena naturalism aldrig förstått anordna sig smakfullt i ett stilistiskt helt, äfvensom vi måste medge, ätt här fransmännen fasthålla de trenne Ludvigarnes traditioner, just desså tider beteckna skönhetssinnets förfallsperioder. Härtill kommer, att den franska konstindustrien og lätt handskas med dessa historiska stilnyanser; ej som skulle något brista i äfseende på historisk trohet, tvärtom: man förstår ej, hvarför man just i dag nödvändigt skall möblera å la Louis XV, då man i gär möblerade å la Louis XVI — lika litet som man förstår, hvarför man just skall bo och bygga så grufligen korrekt historiskt. Och man kommer slutligen till det resultat, att att det bestämmande härvidlag 6j är det sunda förnuftet eller (hvad som på det skönas område är detsamma) skönhetssinnet, som här är det afgörande, utan tvärtom, skönhetens värsta fiende: modet. Det är sant: dessa Ludvigarnes kulturformer sammanhänga mycket mera möd vår egen tids än t. ex. gotikens eller den romanska tidens — och dessa förfärligå missgrepp, som de bederliga tyskarne en tid gjorde för att tvinga oss att bo götiskt eller romänskt, voro långt mera affekterade, långt mindre ttämmande med våra behof — men ej. heller i det franska svärmandet för Louis XIV — Louis XVI finna vi skönheten som yt tersta mål, utan pikanteriet, det nya — med ett ord: modet beherrskar skönhetssinnet. Härtill kommer slutligen, att konstindustrien bos fransmännen ej arbetar för folketa dagliga lif utan nästan ntsshitande för la haute vol6es salonger; hvem har väl räd att bestå sig en boudoir sådan som det koketta rummet i rosafärg, style Napoleon I, af Fourdinois, om hvilket det med full rätt anmärkts, att det bör bebos at Cabanelska gudinnor, uvder det vi dödliga antingen må ste beträda det knäböjande eller — med batknoter under sulorna. Och detta gäller mer eller mindre om nästan alla mera framstående saker i franska afdelningen, Det är sant, att man framför den franska afdelningen kan invagga sig i de mest sybaritiska drömmar, att man grips af förtjusping öfver den vällust, allt andas, att man för ett ögonblick kan tro sig tilltalad af konstindustriens mest förfinade genius, och lerför ha så många svärmande utropat, att här gömde sig utställningens hon plus ultra; men det står sig ej i längden; det gedigna skönhetssinnet, som väcker sant och war aktigt välbehag, är ej alltid tillfinnandes ler, hvarest den högsta lyx utvecklar sin örföriska glans. Under det österrikarne hade sin styrka i wrabeskornamentikens harmoni och liniernas enhet, men deremot alltid stodo efter der let var fråga om figurornamentik och färg, ia fransmännen nästan förvandlat vissa inlustribrancher till fri konst för att få bril. era med plastiska figurer ech ihed det som ir deras styrka: blommor, likasom de obe tridligen stå ojemförligt öfver alla andra jationer, der frågan är om färgsammanställingens finhet och harmoni. Här indraga e sina bästa konstnärer i arbetet; men jelfva det storartade i dessa arbeten, som lla måste beundra, visar desto tydligare en klyfta, som existerar mellan den högre onstnärliga formen af industrien, som brilerar på expositionerma, och den lägre, för vardagslifvet bestämda, af skönhetens alla enier öfvergifna industri, som ej får del ch ej kan få del af denna dyra, endast för iagnater åtkomliga högre skönhet. Ett stilfullt arbete behöfver, ej vara dyAre än att hvem som helst kan köpa det; 7 det Bimpla materielet fordrar just enkla rmer för att bli stilfollt och är. sålunda itt åtkomligt; men i Frankrike har man annat vid uppgifteos ena sida: det. rika, yrbara materielet bearbetas i sina motsva ande dyrbara former, under det det enkla aterielet anses såsom alltför lågt för att an derpå skulle använda ringaste sträfvan LL RR RR TwW