Jdock uppenbart, att i Danmark funnes äfven landra menniskor än valmännen, qvinnorna vore t. ex. också menniskor. Menniskorätt var utgångspunkten för individuel frihet och för individuel rätt, men det vore omöjligt att på detta begrepp grunda anspråkes på rätt att bilda ministerer; qch den, som gjorde det, hade icke begrepp om hvad en slutsats vore, hvad en bevisföring ville säga. Ötlver hufvud taget kunde icke något slags statsform byggas på blotta begreppet menniskolrätt. Metsatsen skulle föra till det polska liberum veto, hvilket åter förde till, att inItet Polen existerar. Man hade talat om den lengelska författningen, men den engelska I parlamentarismen företedde en så stor grundåtskilnad från hvad ledarne ifolktinget kal lade sjeltstyrelse, som väl vore möjlig. Engelska underhuset var långt mer aristokratiskt än Danmarks landsting. Redan för 200 år sedan var kronans makt i England bruten, från 1848 gick parlamentarismens begrepp tillbaka i England. Hos oss segrade enväldet för 200 år sedan, och utvecklingen inom de begge länderna har således i 200 års tid gått i diametralt motsatt riktning. Den danska jordmånen var icke till räckligt beredd för den engelska parlamentarismens införande. Danska riksdagen hade blott grundlagen att hålla sig till, ingenting annat. Enligt den principen vore det lagens herradöme som skulle råda. Derför vore ock riksrätten maktens rättsliga tyngdpunkt. Det moraliska centrum vore det konstitutionella konungadömet, hvilket vore frihetens och fredens upprätthällare och värn. I stället för den oansvarige konungen hade kommit en ansvarig regering, och den kon stitutionelle konungen var lika oansvarig som den enväldige konungen. Ministrarne vore ansvarige inför riksrätten, hvars dom kunde påkallas af folktinget, men äfven at konungen. Sjelfständig konung, sjelfständiga domstolar och fri riksdag vore grundlagens princip. Grundlagen stälde det anspråk på alla, som skulle arbeta under dem, att komma till en öfverenskommelse efter fri öfverläggning, men sannerligen icke genom att iklump afslå finanslagen efter ett föregående beslut derom utanför tinget. När man frågade, hvarför denna metod begagnades, så svarades det att detta skedde, emedan ställningen var outhärdlig. Majoriteten hade dock sjelf gjort ställningen outhärdlig genom att uppställa anspråk, som omöjligen kunde tillfredsställas. Man hade också svarat, att allt stod stilla under den nuvarande regeringen. För sin del kunde dock finansministern med tillfredsställelse blicka till baka på den isländska författningslagen, konkurslagen, myntreformen. Begärde man, att den ena genomgripande reformen skulle aflösa den andra, måste det sitta genier i regeringen, och genier vore säl!synta; de som ) uppstälde sådana fordringar skulle knappast sjelfve kuana uppfylla dem. Konjunkturerne voro för öfrigt icke gynsamma för ett framstormande på reformernas bana, det all: männa åskådningssättet vore snarare kon servativt. Situationens outhärdlighet hade majoriteten sjelf skapat. Knuten blefve icke löst, utan tvärtom hårdare tilldragen, om . genom vägran att antaga finanslagen det anspråket skulle göra sig gällande, att folktingets majoritet skulle hafva öfvervigten. Majoriteten hade öuskat en upplösning och finge den äfven. Men — slutade talaren — denna upplösning sker icke i den engelska parlamentarismens anda. Kommen tillbaka, flere och flere, men begagnen tiden till att taga in ref i seglen. Tron icke, att de frön till en mer parlamentarisk styrelse, som den ene eller andre under andra förhållanden kunde hafva funnit i grundlagen, kunna bringas att gro utan genom fleres förenade arbete, och hvar skulle det månne finnas erfarne och pröfvade män, som ville åtaga sig medansvaret för hvad som nu bryter sig fram från majoritetens tätt slutna krets? Om de omtalade fröen icke redan äro förqväfda, så skola de blifva det om man ännu en gång tillskapar en så kallad outhärdlig situation. — Efter finansministern uppträdde vidare för regeringen: Hindenburg, som framhöll hvilka konseqvenserna för venstern skulle blifva af dess Handlingssätt; Scavenius, som bestämdt förklarade, att ehuru han icke hade någon sympati för regeringen, skulle han dock till det yttersta understödja motståndet mot majoriteten; HolsteinLedreborg, som i ett mer diplomatiskt anförande gjorde majoriteten åtskilliga komplimenter, men kom till det resultatet, att han, för att värna både konungadömets maktställning och den individuella friheten, den sanna folkfriheten, ville bekämpa den förenade vensteris sätt att gå till väga; P. E. Olsen, som framhöll motsatsen mellan vensterns sätt att uppträda mot ministeren Frijs och mot den nu varande regeringen; samt Schjörring, som ådagalade skilnaden mellan situationen nu och 1854 samt uppmanade att under alla omständigheter föra striden så, att båda partierna visade det de evade sig kämpa för fosterlandets väl, — Å motsatta sidan talade N. Jensen, som påstod, att ingen fara vore för handen om man följde oppositionen; ty om denna segrade måste de reaktionära sluta sig till den nu varande oppositionen för att bekämpa de radi: kale; Bernton, som förklarade att knuten måste afhuggas genom finanslagens förkastande; Tauber, som i mycket starka ordalag talade emot ministeren och den af rättslärare vid universitetet framstälda yrånga läran om provisoriska finanslagar, hvilken lära satt dödstecknet på universitetets och den vetenskapliga bildningens panna; och Berg, som utropade att striden gälde huruwida da gam gadag vara af trälara ätt aknila i AT CT me i bädd a på BA I kr pr ———— — bet. KO ER UN hn 0 LÄ a ft