lande såsom drama och poetiskt underlag. Det antal kännare, som i Hörold alltid uppburit den omsorgsfulle och konstnärligt förfinade arbetaren, fick nu mer än någonsin den större publiken med sig och operans framgång blef storartad och varaktig, då kompositören, året efter fallbordandet af detta verk (1833), afled. Frankrikes senaste tondiktare hafva småningom öfvergifvit de fosterländska traditionerna. Det gick icke an att oupphörligt härma Auber, helst då man saknade hans snille och Scribes talang. I-brist på originalitet gjorde man sig derför mer och mer kosmopolitisk och bragte semiserian ånyo på modet. Hörold visar sig så till vida öf-. verlägsen desse mästare af andra eller tredje ordningen att han allt intill slutet förblef nationel, med förtjenster och brister följde äktfranska mönster i spåren samt sålunda bidrog: att förkofra, bestämma och fullända de företräden, som äro egendomliga för den franska skolan, Hans melodibyggnad visar sig understundom temligen odeciderad och kantilenan förefaller icke sällan banal, men accentueringen, frasen, och framför allt de skuggor och dagrar, hvilka det tillhör ackompons att förläna den dramatiska tafan, vitsorda så väl rikedomen hos hans genialitet, som äktheten hos hans stil. Ned slagen af de upprepade motgångar, hvilka drabbade hans verksamhet för scenen men sofrade hans talang, egnade han sig en följd af år åt symfonien, och denna period bar goda frukter i hans utmärkta behandling af orkestern. Särdeles lyckligt framstår denna i Duellens sista akt, hvari man med be: undran iakttager en praktfull clair-obscur, som, till och med den högstämda qvartetten, oaflåtligt skiftar i rytm och tonfärg. För öfrigt är det långt ifrån att endast denna förmåga jemte det konstfärdiga hopfogandet af ensembler och körer skulle utgöra värdet hos Duaellens partitur. Der finnas äfven undantagsvis melodiska perlor, t. ex. duon i första akten ech än mer terzetten i sista, Pariserpublikens förklarade gunstlin: gar, hvilka ännu i dag alltid begäras da eapo; och understundom anslår maestron äfven med framgång den chevalereska ton, det höfviskt förädlade krigarskick,.hvari Meyerbeer senare klädt sina snillrikaste skapelser. I våra dagar, då den musikaliska produk: tionen beklagligtvis är af medelmåttigt värde, har en repris å lyriska scenen icke ringa betydelse; och det hade derför varit lyckligt om Duellen, då denna opera en gång åter: upptogs, blifvit föremål för större omvårdnad än som na kommit densamma till del. Om fru Michaeli eller hr Arnoldson, eller helst båda, erhållit uppgifter i detta konstverk, skulle det tvifvelsutan hafva vunnit en talrik och tillgifven publik. De nu i operan samverkande artisterne förtjena emellertid relativt rätt mycket erkännande. För ögat bilda de en synnerligen anslående grupp, men de flesta stämmorna äro svaga; föredraget ej alltid säkert och det musikaliska resultatet följaktligen mindre godt än det genom bidraget af en och annan framstående talang naturligtvis skulle hafva blifvit. Fru Willman ger en ståtlig bild af drottning Margareta, fröken Moe är visserligen icke en grande dame, men en älskvärd och behagfull uppenbarelse, nu som alltid. Det torde deek blifva af nöden att denna lofvande artist något mer bemödar sig att individualisera de karakterer, hon får att framställa. Fröken Söhrling har i Nicettes parti erhållit en tacksam uppgift och löser den i hvarje hänseende berömvärdt. Comminges i och för sig mindre betydande roll träder mäktigt i förgrunden, tack vare hr Arlbergs klara uppfattning och säkra rutin. Hr Olssons Cantarelli vitnar ur musikalisk synpunkt om aktningsvärdt studium, och hans italienska brytning torde nog vara träffad, men den är föga komiskt verksam. Stockholms teaterverld erbjöd honom nyligen i detta hänseende en mönsterbild, som det vore mycket önskligt att våra tenorsångare i mera väsentliga egenskaper kunde efterlikna! Hr Torsslow utvecklar, säsom Mergy, dramatisk liflighet och har äfven i de mnsikaliska kraftmomenterna en styrka, som öfverraskar. Det är icke hans fel att: Mergys entrönummer just är operans svagaste detalj och till råga på olyckan blott allt för starkt erinrar om Malins milda ögä. Till sist en komplimang åt fru Lund och hr Sjöblom för den grace och abandon, de ådagalägga i en pas de deux, hvarmed man riktat den i öfrigt ganska tarfliga baletten! Fredagens representation af -Barberaren lät fröken Basilier med bifall hyllad åter nppträda i den roll, som utan all jemförelse är hennes bästa. Figaro (hr Arlberg) och Bartholo (hr Uddman) framkallade hos -publiken en ännu mer än vanligt lifvad stämning. Hr Sandström låter i förtalarian sin sköna röst brilllera med utomordentlig kraft och vinner derför ett bifall, som blott allt för sparsamt plägar tilldelas denne samvetsgranne artist. Vi hålla emellertid för sannolikt att detta slöseri med akustiska effokter grundar sig på missuppfattning af det i fråga varande mästerstyckets poetiska och musikaliska betydelse. Hr Arnoldsons Almaviva blef ännu en triumf till de många, som den ovärderlige sångaren under denna termin redan inhöstat. ta Rn bet bet RR RR ————L