LAIRDEN AF NORLAW ). Mrs Oliphant. Hans unge vän, den han med så föraktfull nedlåtenhet hade förklaratsin protektion, tyck: tes genom en föränderlig makt fått hönom i sitt våld — tycktes med sina skarpa blickar tränga in i de innersta taokarna hos den ganile verldsliga ogoisten, som ansett sig så mycket visare än sin mocståndare. Han sat en stund längt ifrån väl tillfreds och be tänkte sig. Gästons sorglösa utseende, hvil ket att börja med hade gjort honom sjelf lugn, syntes nu gifva hans ord en ännn större betydelse. Om dylika kraftiga slag gåtvos på skämt, huru skulle de då komma att kännas från samma hand, då det blef allvar af leken? Och Melmar visste ganska väl att hans opponent hado rättvisan och sanningen på sin sida, då han deremot en dast hade list och bedrägeri att stöda sig vid. Medan han satt der orörlig, syntes ban hastigt fattas af on idö — han steg upp gick till fönstret, tittade ut, gick derefter till dörren, öppnade den och kastade en for skande blick, ut i korridoren, för att öfver tyga sig om att inga lyssnare funnos; här efter återvände han till sin. plats, satte sig långsamt ned och böjde sig fram åt sin unga gäst, hvilken hela tiden betraktat honom med en blandad känsla af nöje och.nyfikenhet. För att nu få ett slut på allt detta sade Melmar med affekterad otålighet, och emedan de äro beslägtade med den gamlt familj som alltid innehaft detta gods — föl v) je A. B. n:r 218—225, 227—281, 233—9237 och