DANMARK. Den ödesdigra första behandlingen a finanslagen började i tisdags i folktbinget Alla ministereas medlemmar voro tillstädes och diskussionen öppnades med följande-a konseljpresidonten upplästa förklaring af hel: ministeren: Denrna förhandling öppnas under beryn nerliga förhållanden. Då för några daga sedan af 53 medlemmer af thioget inlemnade: ett förslag till beslut. som 1 går antogb, åt följdes det af en skrifvelse till ordföranden hvari förslagets upphofsmän förklara, att de ämna rösta möt fiaanslagförslagets öfvergång till andra behandling. Invat fitanslagför slaget blifvit uppfördt på föredragvingsli stan, har således utanför thinget af dess fler tal ett beslut fattats, hvarigenom man in bördes förpligtar sig att vägra finanslagens grundlagsenliga behandling. Att detta be slat utanför thinget skall bligodkändt här i tinget, kan ju förnuftigtvis icke betviflas ministeren måste anse för gifvet, att thinget, efter att i öfverensstämmelse med de 53:e förslag ha upprepat de påståenden, som in neh :llas i adressen af den 31 Mars, utan afseende på den afvisning, som innehölls i det kongl. tillkännagifvandet åf den4 derpå följande April, nu i anledning at de 53: förklaring skall gå så långt, att det till och med skall vägra diskussion öfver de anspråk. som mäste göras på förandet af en ordnad statshusbållning. Dermed ställer detta flertal sig sjelt utanför förhandlingen; men det åligger mig att uttala ministårens uppfattning af. den häri genom uppkomna ställningen. Det faller af sig sjelf, att ministåren oförtöfvadt har underrättat H. M. konungen om de 53 medlemmarnes förfarande. Vi hem. ställde uhderdånigst.hos H, M:t, huruvida högstdensamme kunde finna sig föranlåten att under dessa förhållanden välja nya råädgifvare. Till en sådan hemställan måste vi känna os8 förpligtade. Det tillkommer i så dant fall först och främst kontngen att bedöma vårt förfarande, och det faller sig naturligt för oss att tro, att andra konna vara i besittning at egenskaper och krafter, som sätta dem i ständ att bättre utföra det värf, som har varit oss anförtrodt. Särskildt måste vi känna oss manade till denna hemställan, derför att hut vudappgiften har varit och är att värna den i grundlagen H. M:t konungen tillför: säkrade rättigheten att fritt välja de män, som på de i författningen gifna instruktionernag8 grundval skola arbeta för landets, för hela landets, för hela fölkets lugna, framåtskridande ntvockling, med billigt och rättvist afseende fäst på alla berättigade andliga och materiella intressen. För att arbata på denna uppgitts lösning mäste konungen — derom äro vi förvissade — om H. M:t önskade det, kunna finna män, som 1 denna hufvudfråga dela våra grundäsigter, och som derför icke skulle svika, här konungen kallade dem. Det behagade emellertid H. M:t att nu likasom för ett halft år sedan icke fästa afseends vid denna vär underd. hemställan, utan bläögga oss att förtsätta värt värf. Vi hörsamma således denna konungens befall: ning, beredda att afgå på första vink, när sig skola finna krafti