Ett enda vilkor måste jag likväl fästa härvid, sade han och öppnade nervöst sin snusdosa, sett enda. Begär af min tacksamhet hvad tl vill, svarade Renå lifligt och drog ett så djupt andetag, som hade han för alltid blifvit befriad ifrån allt hvad sorg och olycka heter. . Det är, att ni förbinder er att endast måla åt mig. Med all säkerhet. Ren6 biföll utan tvekan: BStackärs änge mån! det var för honom ett så främmande behag att hafva någon annan än råttorna att måla åt. Det föll honom aldrig in att, då han sträckte ut sina händer för att med hänförfelsens liftighet fatta fliken af Fortunas mäntel och uppfånga ett bättre ödes första rika håfvor, han i sjelfva verket gjorde det blott för att få dem fängslade i nya bojor. Nåväl, sade den gamle mannen belåtet, satte sig ned, såg Renå forskande i ansigtet och började för honom uppdraga det mest lysande framtidsperspektiv. Han talade länge, långsamt och med små uppehåll, under hvilka han med mycken betänksamhet tog en pris ur sin dyrbara dosa. Ehuru han vägde sina ord med diplomatisk skicklighet, började dock hans egentliga syf ten så smäningom lysa fram. Det ständigt och öfverallt spejande ögat hos den store konstkännaren hade uti nyssnämnde bod vid S:t Cloud upptäckt de dit tills så litet värderade målningarne på locken af nägra bonbonnierer. För ett par francs hade han köpt ett halft dussin och sagt till sig sjelf här är den man jag behöfver. Till hvad? korteligen för att förskaffa sig en Petitöts ameleringar, en Fragonards kabinettstycken. och kanske då och då nå