Ret Pm a OMVALIOR JOIRLAget stlalllgenj fått förfalla. Deremot har lotsningsrätt blifvit tillför säkrad våra så väl krono som enskilda let: sar till och från Kjöbenhavns yttre redd norr om Salthelm, det vill söga alla vägar utom genom Drogden, hvilket onekligen innebär ett tillmötesgående från dansk sida, Erkännandet af svenska lotsars lika berät. tigande i segelleden mellan Helsingör dch Kjöbenhavn är a! vigt till förekommande af framtiia tvister mellan de båda rikenas lotsar, och ehuru väl denna rätt måste af oss anses såsom en sjeltskrifven följd deraf, att svensk strand begräasar den ena siden ar farvattnet, betraktas den ganska säkert i Danmark såsom en väsentlig eftergift, då hitintills traditionen derstädes rotfästat öfvertygelsen, att lotsningen i Sundet utgjorde ett privilegium för danskarne, Härledande sig trån äldre förhållanden, syntes denna åsigt på visst sätt vinna bekräftelse deraf, att inga svenska kronoletsar funnits anstäld, för långlotsning genom Sundet, utan endas, för tjenstgöring i lotslederne längs sver.ska kusten och till dess hamnar. Genom de åtgärder, som af K, M:t blifvit anbefalda för Flintrännans försättande i fullt tjenstbart skick, så väl genom ett fyr: fartygs utläggande på Kalkgrundet, som geRom nya prickara anbringande, hoppas man ! se vida flere fartyg än tillförne välja denna farled och följaktligen att våra lotsar skola : krona finna god sysselsättning, oaktadt man ej lyckats för dem utverka rätt till lotsning genem Drogden. Framtiden skall utvisa, heruvida ej härigenom någon del af den tra: fik, som hittills hållit sig längs det danska landet, med stor vinst för Kjöbenhamn och -Helsingör, kan hädanefter dragas till de svenska kuststäderna. Såsom ett vilkor för möjliggörandet häraf måste ett större antal svenska kronolotsar än hittills anställas i Sanrdet, beräknade för Iänglotsning, och på sädant sätt erbjudes tilltälle för de af Öresundssällskapers lotsar, som dertill befinnas dugliga och sä önska, att vinna fast anstälning. Det i fråga varande lotssällskapet har fannit varma förespråkare inom och utom presen, ända derhän, att man för upviätthällande af detsammas enskilda iutreske, synts färdig att i viss män ställa på spel dest goda förbällavdet med våra danska granmar. Några upplysningar torde följaktligen här vara på sin plats, för att underlätta ett lugnt och på verkliga förhållanden grundadt omdöme i frågan. Det ofta upprepade påståendet, att Öresuads lotssällskap blifvit af svenska regeringen sanktioneradt, eller att det fätt sina stadgar af regsringen fastställda, torde redan vara tillräckligt från andra båll vederlagdt genom bekantgörandet at kongl. bretvet af den 2 Februari 1872, hvilket icke afser änvat, än beviljandet tills vidare för sällskapets lotsbåtar af samma fördelar i svensk.a håmnar vid Sundet som blifvit medgifna, för svenska och danska fartyg och båtr.r, hvilka i nämnda Sund gå mellan de begge länderna. Söllskapet hade redan hösten förut stif tats, utan att söka eller behöfva något be ;myndigande från regeringens sida. När detsamma senare inkom med ansökan om i fråga varande fördelar uppgafs nemligen sällskapets ändamäl vara att med så kallad länglotsning emellan Kullen och Falsterboref betjena fartyg och dymedelst på detta farvatten, hvarsst många strandningar årli gen plägade inträffa, afbjelpa en känvbar brist i organisationen af svenska lotsväse:det. Lotsstyrelsen, häröfver hörd, yttrade sig den 13 November 1871, att den emot nämnda företags bringands till stånd icke haft något att erinra, med det förbehåll likväl, att. till undvikapåe af intrång i kronolotsarnas rättigheter, sällskapet icke må befatia sig med lotsning i sådana farleder i nämnda sund, sr.0 finnas i gällande lotsförteckning upptagne, och i hvilka lotsning, när den ifråg.kommer, skall ske genom de vid lotsplaserna anställda kronolotsar.. Sällskapet förbjöds således uttryckligen att lotsa i svenska lotsleder. Utanför deamma i Öresuod, som evligt kong). förordningen at den 9 Juli 1862, angående lotsoch fyrinrättningarna i riket anses såsom öppen sjös kunde naturligtvis intet hinder från svensk sida finnas för sällskapet, att utöfva sin verksamhet, men icke får man döma danskarna allt tör strängt, om de med missnöje sågo ett sällskap, som icke fick befatta sig med lotsning i svenska lotsleder, likväl en längre tid ostraffadt tjenstgöra i de danska, synnerligen inom Drogden. Något bemyndigande att lotsa i Drogden eller andra danska farvatten har naturligtvis hvarken kunpat gitvas eller ifrägasättas af svenska regeringen. Fullkomligt oberättigad är följaktligen äfven den från vissa häll framkastade tanke, att sällskapet kunde göra anapråk på skadeersättning af regeringen för lidanden eller förluster till följd deraf, att det ej längre kunnat utöfva sitt yrke il danska segelleder. Att regeringen länge och med ospard möda försvarat sällskapets intressen lärer svårligen kunna bestridas, och om till följd af omständigheter, för hvilka ofvan redo: gjorts, detta icke till alla delar lyckats, kan väl skulden derför icke drabba regeringen. Snarare lärer detta till ej ringa del få tillskrifvas lotssällskapets egna ätgöranden. Hade detta inskränkt sig till den verksamhet, som i ansökningen om befrielse från tullklarering m. m. afgafs, nemligen idkandet af länglotsning mellan Kullen och Falsterbo ref, skulle företaget säkerligen ej väckt det uppseende och allmänna missnöje i Danmark, som nu var händelsen, när, på sätt vi redan visat, sällskapets lotsbätar brukade uppehålla sig, just på de punkter, från hvilka klokheten bordt afbålla dem. nemligen utanför Drogdens båda myvnin gar, hvaraf den norra, belägen midt för in-as loppet till Kjöbenhavn. De enskilda lotsar: m: mes varmaste försvarare lära väl svårligen åv kunna påstå, att sådant skett med afseende å långlotsning mellan Kullen och Falsterbo. de Att en dylik närgängenhet mycket menligtva inverkat på underhandlingarnes gång är lävt fö att fatta. Minst sagdt besynnerligt förefaller ockny att dessa lotsar, äfven sedan arresteringar och pliktfällingar börjat, icke iakttagit större förs ighet än som skett. Huruvida någon — — !srynsvcs EN TT RAR vc —rn