stas på gyllene tafior, sola uppsältss på Fågon dertill tjenlig plats i vår huivudstad. Sedan må det bero på husegarne sjelfva, ora 42 vilja hellre hafva sina namn på de gyl liene taflorna än fylla sina fickor med gyllene kronor af det nya myntslaget. F dessa goda tider, då landet blir så rikt, jär det likväl blott landtmannen och husegaIren i städerna, som skörda vinst sade i den förflatna veckan en stackars löntagare i statens tjenst. Och han tillade med en suck: Fyad landtmanhen måstö vara nöjäl, Men jaan misstog sig, den stackars stadsbon: I början af den förflutna veckan klagade lardimannen öfver den ihärdiga torkan, i slutet af veckan gälde klagomålen det starI jet pöminaner om en gammal bistoria. 1 landtman gick och plöjde i sitt anletes svett. Då kom en engel -god el: ler ond, det veta vi icke — och sade till! jandtmannen: Du har rättiatt beklaga dig. stackars karl, ty du arbetar ju som en oxe och icke som ett af menniskores barn, men jag har föresatt mig att ena gäng få se en menniska nöjd. Låt mig sköta plogen ett 2gonbli t fick engeln, och i en handvändning a fältet upplöjdt: r det bra si här?s frågade engeln: ja; svarade landtmanner; men ttlsädet är 23 dyrt i år. Engela gjorde ett tecken i luf:en, och gerast regnade utsädeskorn i stor ymnighet ned i jorden. Nu är du väl nöjd ? frågade engeln. Ja-a, svarade lardtmannen och säg betänksam ut, vom jag blott kunde vara säker för frost och torkaoch för mycket regn och för mask och mycket aanat, som kan föriihop.s . sade engeln, har du solsken och regd. Du får tegagha dom alldeles ef ter eget bshag: en tog emot gäfvan och lät . när det behöfdes, och regnet så tarfvades, och han fick en yp: perlig skörd, Men grannarne bade ocksi dragit nytta af samma solsken och regn, och när skördetiden var inne, kom engela igen ch eåg huru landtmannen, som fått sina skningar uppfylda, etod och såg med ett! afundsamt öga på gramnarnes fält. i Nå, är du inte nöjd änna? frågade engeln. Hvad är det att vara nöjd öfver?s klagade landtmannren. Alla ha ja fått lika god skörd. Nu kommer spanmälen att säljas för en spotistyfver, och den här rika skörden blir min roin.o Du vet då inte, att hvart och ett af dessa! hundratusentals korn är af rent guld? sade epgeln, tog ett ax och visade landtmannen hurn allt var renaste guld, Ja, men Herre Gad ! utropade landtmannen, hvad det måste bli dyrt att fara till myntverket och låta kontrollera så mycket guldla Det hade således ej lyckats engeln att ål se en menniska nöjd, men så hade han också valt en individ ur den mest svårtilifredsställda samhällsklass. Sannolikt kommer mer än en af vära landtmän att i är klaga öfver kontrolikostnaden för allt det guld åe skörda. Att en rik äring skulle nedtrycka prisen, tyckas de ej mera behöfva frukta, ty ja större afkastningen är, desto större blir lef-. nadskostnades för den korsumerande allmän heten, efter hvad under senare åren visat! sig. Gud vet har det skall gå med kamrer X. oeh protokollseekreterar Y. och löjtnant Z. och med alla som drogo sig rätt bra fram på sina löner för tio år sedan, men nu finna alla lefnadsförnödenbeter riångdubbelt dyrare, under det lönerna icke ökats med ett enda öre. Om de skulle göra strike? Om de skulle anhålla om att få en dag i veckan ledig och på den egna sig åt ett mer produktivt arbete? Den saken tål verklika på, Det är dessutom icke alldeles omöjligt att statens affärer kunde skö-. tas med et: mindre antal bättre afönade tjenstemin, och derhän går det nog ocksä. a innan man kommer så längt, innan en g sekter lär sig att de borgerliga yrkena bättre föda sin man än den kronans kaka, som förr ansågs så dryg, men af hvilken nu äterstär föga mer än kakbålet, ja, ionan dessa svälter kunglig sektern kanske ihjäl. j Till skdana allvarsamma funderingar kommo vi under den förflutna veckan, dä vi dock hade så mycket annat att roa oss med. Vil hade t. ex. sjö och landtbataljerna i Stockholms skärgärd, och hads vissa tyskvänner fått råda, skulle vi nog hafva fött en sjö batalj äfven i Öresond. Hvar är fienden? hette det, sä länge det blott var fråga om att Sverige borde vara beredt på alla even tualiseter. Sverige bör aldrig ställa till så att det kan komma i delo med nägon annan stat, och Sverige kan aldrig få krig, ty vår svaghet är jast värt värn.. Känner ni den visan? Men vackra visor äro aldrig länga. Nu går det på en annan melodi och äfven andra ord. Hvarför skicka vi ej örlogsfartyg till Öresund? Nu tycka våra fredsvänner ä tout prix att de fredliga underhardlingarae böra genast kastas öfver bord, och så fram med kanonerna. Kanonerna voro verkligen framme i förra veckan, men det var blott inom skärs och utan att den ripgaste skada inträffade, såsom det hevte i en redogörelse. Hittills har man dock fått endast prosaiska redogörel ser. Den skald bland vära gedo vänner, hvilken förlidet år aträngade sin lyra och vid den sjöng segersinger öfver Waxholms stolta murar, hvilka icke föllo vid första skottet, tyckes i år ej vara hemma på sin Skarpö. Hvem har för öfrigt varit hemma i Sverige i är? Antingen har man varit i Norge; och låtit kröna sig eler åtminstone sett på kröningen eller deltagit i bokhand