Den fört futna veckan i Aftonbladet har tagit sig sommarferier, men anmäler sig härmed her till 1jonatgöAla menniskor vilja hatva sommarsäväl K. M:t och kronan med alla praketsmän; från, och med statsmini presiaenter till och med extra ordinarie vaktbetiente, som rik ets öfriga innebyggar Några lyckas med högvederböri i d erhålla sådana ferier, andra a fråga omlof, och Mland exa uen som under n så föga sur ör Aftonblade senare åren Vrak mulen MOR ra son mö ä illdragglser. het SKpHE myokev GIL Intst och man återvänder alltid till sin första kärlck, och derför intager den för flutna veckan åter zin plats i Aftonbladsspal:erna. Allt är som förr, tycka vi, och ej heller vi äro annorlunda. Skulle vi dock få framställa en liten anmärkning, så vore det den. att Swockholm ser nägot ledsamt uti början at Anungusti, Och så gräfver man stora grosar midt på Gustaf Adolfs torg! Evart H jngårirvare Hu tagå vägdn, förvtim pifvos om erdå så bla törs är hans v vant ga tider dt ljufva söraaen ryh bara östra alldn i Kungsträd gärden. Men snart är Gustaf A dolts torg undermineradt och hola dagdrifveriet står påhufvudet kanske i den stora gropen. Det är sagdt, atr gropen skall utgöra en del af hufvudstadens kloaksystem och således bidraga at föra bort hvad orent är, men icke bör bon väl pli tva en graf för den högre eleganser på Gastaf Adolta torg: Ng vet föl dirigt gropar äfven på Bar ca i Stockholm och spränger sig en liten Mout-Cenis-tunuel under Gret. Tore gatan, allt för helsovärdens skull. Tidringarne hafva också, efter Stockhol kor respondensens föredöme, berättat ä i vackert om de många nya besualsfreta gen, Det kan dock vara ta tal om Bä ken, och det finns personer som påst nämnda företag alldeles icke äro så m som de borde vara i ett ei der bo: stadsbristen ingalenda är någ v hjernspöke. Det har, tyvärr, fonnits fört tryckta i alla tider, men aldrig förr har väl nögon varit mera förtryckt än 5n byfesBäst 1 våra da gars Storkhöln. Mot en sådan gtackare kan bil kitsögare tillåta sig hvad som helst. Afven om det sommartiden är hus i hvar busko, så tänker man dock på att den oblida ärsiiden en gång kommer igen, då det torde vara rådligast att icke hafva stött sig med gin lustärd. sJag har fönnit mig föranlåten att ök hyrs sn med femtio riksdaler per rum, säger svärden. Tackar ödmjukast! svarar hyresgästen och ber sin mästare och herre sitta ned och röka en cigarr, glad öfver att tiltökningen icke genast gjordes med hunira riksdaler per rum. När cigarren är utrökt, monicke förr, tillkännager husegaren, at: han alldeleg icke är nöjd med att man röker i hans hus. Det förstör tapeterna och han har san nerligen icke lust att löta tapetsera om Ennu på mänga år. Hyresgästen tiger och bockar sig. Obfir, mourir et se taire, heter det på franska och på svenska öfversättes det med lyda, betala och tiga. Vid nästa uppsägningstermin mottager hyresgästen underrättelse om att byran blifvit ytterligare tillökad, den gången med hundra rikadaler per rum. Tackar ödmjukast! säger hyresgästen äfven då, glad öfver att tillökningen icke blef vå hundra per rom, och i glädjen bjuder han värden på döpelsekalas, som han skall hafva nägra dagar efteråt. Hvad säger herrn? utrogar husegaren med vrede i uttryck och blickar. Harherrn barn ? Ja, men det är så litet, svarar hyres gästen och söker blicka den stränge, Herre, det är siidande mot öfverenskommelsen, skriker tyrannen. Jag tål inte barn i mitt hus. Herrn fär flytta. Jag bar tio barnlösa familjer, som anhållit om att få flytta hit, och då kan väl herra finna billigt att jag föredrager en af dem? Ja, det finner jag visst, det, svarar byresgästen, som genast springer ut för att höra etter rum. Han får naturligtvis ivga, men lemnar dock icke några medel oförsökta. Jag tager icke emot andra än skriftliga ansökningar,, svarar en husegare. De skriftliga ansökningarne måste vara försedda med meritförteckning, säger en annan. Ni kan ja lemna in eder ansökning, förklarar en tredje, och när turen kommer, skall den föredragas. Jag har ett parhundra ansökningar ännu oafgjorda, Hör bit igen om nägra veckor. Supplikanten tackar och går. Men tiden gär också, och när Oktober kommer, få de öfvertaliga hyresgästerna väl flytta ut till Ladugärisgärdet, som är ganska rymligt, eller emigrera till Södertelje, der icke alla lägenheter ännu lära vara uthyrda till hösten. I den förflutna veckan hörde vi flere familjfäder på fullt allvar tala om att söka bostad i Södertelje, kvilket, äfven med tidsförlust och kostnad för jernvägsresor, blir billigare än att bo i Stockholm under närvarande förhållanden. Tänk, om allesamman hyresgäster gkulle begifva sig till Södertelje och lemna busegarneioqvald besittning af Stockholm. Ännu finnes vis; serligen en och snuan husegare, som ic begagnar sig af bostadsbristen mer än hvad det naturliga förhållandet mellan tillgång och efterfrågan gör skäligt; men deras an