(Insändt.) I torsdagens Aftonblad förekommer en artikel i anledning af bagaregesällernas. strike, hvari det heter: Allmänt berättas, att bageriarbetare under hot försökt hindra flere s. k. hembagare från försöket att i sin mån söka afhjelpa bröd bristen. Ett rykte har till och med gått, att man inträngt i ett bageri, hvars egare med sina arbetare öfverenskommit, att de skulle återtaga sina sysselsättningar, och tvingat dem att upphöra med sitt arbete. Hafva dylika oordningar förefallit, kunna ej gerna polismyndigheterna vara okunsiga derom. Och hafva de känt dem, utan att ha ingripit för att återställa ordningen och till laga näpst bofordra dess störare, är det i sanning illa bestäldt med personlig frihet och säkerhet inom vårt samhälle. Undertecknade, hatare af maktmissbruk, anhålla att härvid få erinra, att, om bageriarbetare gjort sig skyldiga till hvad här ofvan är nämndt, detta utan tvifvel varit att hänföra dels till sådant störande af annans hemfrid, Hvarom förmäles i 11 kap. 10 2 Strafflagen, dels till sådant brott mot annans rrihet. som består deri, att man tvingar någon, utan laga rätt, genom våld eller hot att något låta, göra eller underlåta, eller att man hotar annan med misshandel eller annan brottslig gerning och det på sådant sätt eller onder sådana omständigheter, att anledning är att befara, att hotet verkställas skall, hvilka brott nämnas i 15 kap. 22 och 23 323 samma lag; men i de båda första af dessa fall har lagstiftaren förbjudit statens äklagaremakt att uppträda, detest icke den förfördelade angifvit brotten till bestraffning och i det tredje fallet kan åklagare icke ens i sådant fall föra talan. Hvad enskildt beträffar hemfridsbrottet är det väl också ganska vigtigt, att den enskildes hem hålles i helgd och icke utan i yttersta nödfall störes af något uppträdanse af statens tjenare. Lagstiftaren har i sin vishet till fullo insett detta. I England säger man: Every mans house is his castle. Att Polismyndigheterna skulle i sådana fall, som de förut nämnda, ba någon vidsträcktare befogenhet, än hvad allmänna strafflagen m ver åklagaremakten, derom vet vår lagstiftning lyckligtvis ingenting: i; öfrigt har det varit oss smärtsämt att finna, att Aftonbladet, som alltid visat sig högt uppskatta svenska folkets frioch Jöstighoter, denna ång så litet beaktat kanske den dyrbaraste af re rättigheter, församlingsrätten, attdet satt ifråga, att det skulle kunnat falla polisen in att söka hämmande inverka på arbetarnes sammankomster. I sanning, ett sådant försök skulle varit af samhällsvådlig art. Må vi väl ihågkomma, att den enda makt, lagen tillerkänner polismyndigheten öfver sådana sammankomster, som här äro i fråga, är att upplösa dem, i händelse vid dem förekommer något, som strider mot allmän ordning. . s Medborgare i Stockholm. Med anledning af ofvanstående uppsats anse vi det angeläget förklara att det senare momentet hvilar på ett rent misstag, i det vi just uttryckt vår belåtenhet deröfver, att ordningsmakten ej genom nägot slags uppträdande hämmande inverkat på förhandlingarna vid de nämnde sammankomsterna. Att den skulle kunnat förhindra dem hafva vi aldrig ett ögonblick förutsatt, men genom att t. ex. ditskicka ett större antal polismän, hvilket utan tvifvel med full rätt kunnat ske, hade den måhända kunnat lägga ett visst band på öfverläggningarna; och att man äfven ansett detta under sin värdighet, deri ansågo vi att man handlat fullkomligt riktigt. Med afseende å uppsatsens förra del åter medgifva vi att de äberopade lagrummen synas gifva stöd åt de värde insändarnes uppfattning, ehuru det för oss ej är fullt klart att hvad som gäller om äklagaremakten äfven ovilkorligt skall gälla. om polismakten. Den förra har nemligen till uppgift att genom kärande inför domstol få den bröttslige bestraffad, den andra äter att genom preventiva åtgärder förekomma oordningar eller åtminstone qväfva dem vid första utbrottet. Att min hemfrid ej får godtyckligt störas af någon, ej ens af statens tjenare, är nog riktigt; men deraf kunna vi ej öbetingadt draga den slutsatsen, att, i den hän: delse den redan är störd af andra, polisen ej skulle ega rätt att, äfven utan mina kallelse, träda emellan för att skydda mig. Det låter ju tänka sig att en ensam person i sitt hus blifver föremål för det gröfsta våld. Han har ingen att skicka för att hemta po: lis, men ett par polismän passera stället och få veta hvad som föregår. Skulle dö då, af fruktan att genom sitt ingripande störa hemmets borgrätt, anse sig förhindrade att afstyra det pågående våldet? Något dylikt synes oss orimligt, hvarför vi ej heller kunna derutinnan biträda insändarnes åsigter.