På samma gång telegrammen från S:t Petersburg meddela om Khivas eröfring af den ryske generalen Kaufmann, inträffa underrättelser från Wien och Konstantinopel, som omtala den ryska politikens stilla, men ständiga framsteg i Turkiet. I korrespondenser från den österrikiska hufvudstaden till Augsb. Allg. Zeit. har redan förut ut-l tryckts beklagande öfver, att utrikesministern Andrassy icke blott var overksam, utan rent af blind med afseende på Orienten j: och att vestmakternas förra uppmärksamhet . i Orienten blifvit efterträdd af en sorglig likgiltighet, som gjorde att man läte sakerna l: gå bäst de ville, Frankrike och England, säger korrespondenten, tyckas hafva förlvrat intresset för den orientaliska frågan, och då Österrike, som af naturlig sjelfuppehållelsedrift borde vaka öfver Turkiets integritet som den bästa motvigt mot Ryssland, icke heller är på sin post, kan det lätt ske, att det turkiska rikets upplösning går raskare för sig än någon anar, och att! Ryssland då skördar frukterna af sin ihärdighet, utan att nägon kan förhindra det. Ryssland, heter det vidare, har en trofast bundsförvandt i förre storviziren Mahmud pascha, som visserligen för ett år sedan blef I afsatt på grund af förment godtycklighet och besticklighet, men som nu åter befinner sig i den nyckfulle sultanens närhet och: troligen snart åter skall öfvertaga regeringen. Sultan Abdul Aziz är ofta sjuk och melankolisk; hans enda tanke är att förändra den bestående successionsordningen och att tillförsäkra sin äldste son Saasut Tzzedin kronan i stället för sin broder Murad, som hålles i ett slags fångenskap af fruktan att han skall ställa sig i spetsen för det missnöjda gammalturkiska partiet, som med afsky betraktar en afvikelse från den gamla lagen, enligt hvilken den äldste manlige medlemmen af kejsarfamiljen ärfver tronen. Ryssland, heter det, gynnar sultanens älsklingsplan, derför att en förändring af tron-: följden vid Abdul Aziz död utan allttvifvel skulle leda till en strid mellan de tvenne kronpretendenterne Jussuf och Murad, Den ryska politiken skall på senare tiden ha fått en värdefull bundsförvandt i den listige och verksamme vicekonungen Ismail af Egypten, som likaledes lofvat sultanen att med hela sin makt understödja införandet af den di rekta tronföljden med uteslutande af sidolinierna. Frän Konstantinopel skrifves den 21 Juni rörande khedivens förhållande till denna sak: Man känner ännu icke ordalydelsen af den nya firmanen; men hvad som blifvit kändt om dess innehåll är tillräckligt att förklara den ovanliga rörelse, som räder bland den turkiska allmänheten. Man väntar ingenting mindre än att Jussuf Izzedin Effendi snart skall blifva offentligen ut-. ropad till tronföljare. Samtidigt skall vicel konungen at Egypten ha fått löfte af sultänen om ståtbällareposten i Yemen. När han fått fotfäste i Yemen, skall han snart utsträcka sitt välde till de heliga städerna Mecka och Medina, och som: herrskare. öf; ver dessa kunna uppträda som kalif, det vill säga Islams andliga öfverhufvud, hvilket Jussuf icke kan blifva. I Syrien stå sakerna så att man blott väntar på en vickl: från khediven för att förklara honom för den rättmätige herrskaren. Vid Abdul Aziz död skulle sålunda uppträda tre tronpreten-. denter: sultanens son Jussuf, hans broderl. Murad och hans trogne vasall, khediven afl Egypten. Det tycker emellertid icke blott vara eventuella tronföljarstridigbeter, som båda illa för Turkiets framtid. De korrespondenser från Konstantinopel, man på senare tiden läst, öfverensstämma i klagomål öfver den framåtskridande upplösningen i det vidsträckta och löst sammanhängande rikets 4örvaltning. Ståtbållarne utsuga provinserna, enär de icke äro säkra om att en dag få behålla sina poster, på grund deraf att mi: misterombytena försiggå med em oerhörd raskhet i Konstantinopel. Under desenaste tolf månaderna ha varit 5 eller 6 olika storvizirer och dagligen meddeia telegrammen oväntade afoch tillsättningar i landets högsta administrativa poster, . j Eröfringen af Khiva gifver PetersburgExrstidnisgen anledning till följande uttalande: De omedelbara följderna af vår seger äro toke af stor betydelse. Inga skatter äro att Änna i ex liten oas, som knappast kan föda sin egen befolkning. Icke ens krigskostnaderna kunna vi få betalda af de fattige infödde, som ha svårt nog ett försörja sig sjelfve. Men vi skulle icke förtjena namn af en stor nation, om vi endast såge på vår direkta och materiella fördel. För oss likasom för alla racer, som ha Endast stater, som gå sin upplösning till mötes, se framför allt på det pekuniära re: gultatet och tänka, likasom gamla girigbukar, först på sin penningpuog och endast i andra rummet på äran. Rysslands inflytande har alltid varit stort i Mellanasien 3 efter Khivas ng skall det blifva obe gränsadt, ty Khiva har varit en röfvarkula, som länge nog hotat våra egna gränser så: väl som Persiens och Bokharas. Genom att skaffa Persien en säker nordgräns och Btergifva det 40,009 af dess röfvade barn, hvilka blifvit stulne af khivanerne, skola vi visa schahen af Persien en större välgerning än någon europeisk makt är i ständ till. Det är icke lätt att säga, huru mani Europa skall uppfatta vår seger. Man skulle kunnat tro, att Europa, som någor Iunda känner vår armes beskaffenhet, bort vara förberedt på hvad som skett. Alla framåtskridandets sanna vänner borde rimligtvis glädja sig åt Khivas eröfring. Fill och med England, hvars tidningar ännu för kort tid sedan höjde så höga rop öfver expeditionen till Khiva, måste, om ock motsträfvigt, finna sig i hvad som skett. Times har redan uttalat sin hycklade glädje öfver det vunna resultatet. För närvarande är det endast hr Vamböery, som, understödd af Morning Post, fortsätter sina hbäfilga agita: tioner mot vår ärelystnad, som efter hans försäkran inom kort tid skall blifva mycket farlig för Englands overksamhet och slöhet. Men, hvad man än wå sägs om oss, så skall dock fälttågets resultat både i Europa och Asien blifva, att Rysslands trupper icke Mott förstå att slå sina fiender, men att de ock å förstå att trotsa öknens och klimatets värsta faror.