YvYauulalc, SVIR BUDA UVIVOL vil SARIGIANG och om hvilkas vedermödor och lidanden, man i den aktade advokaten Reymerts föredrag fick en föreställning. Rörande det talrikt besökta mötets förhandlingar och beslut, hvilka ega intresse för mänga af våra läsare, återgifva vi ur en svensk tiduing i Newyork, Nordstjernan, följande redogörelse: Pastor J. G. Priucell valdes fill ordförande och öppnade mötet med ett längre tal, hvari han betonade nödvändigheten af att vidtaga snara och kraftiga åtgärder till de skandinaviska emigranternas skydd så väl på resan till som under vistandet i de amerikanska hamnarne. Derefter, säger tidningen, besteg hr J. D. Reymert tribunen. Han började sitt tal med att visa, huru skandinaviska emigranter saknade det skydd och den bjelp vid ankomsten till Newyork, som de så väl behöfde och som erbjöds andra nationaliteter. Tyskar och irländare ha bildat stora och inflytelserika sällskaper för att bevaka deras emigrerade landsmäns intressen. Följden är, att den tyska och irlandska emigrationen antagit enorma proportioner, och att man det oaktadt sällan hör omtalas, att tyska och irländska emigranter lidit våld och oförrätter. Det tyska emigrations-sällskapet grundades redan för 89 år sedan. Det består af de mest inflytelserika tyskar på platsen; det är erkändt och respekteradt af regeringen, och dess president eger säte och stämma bland emigrations kommissariernai Castle Garden. Det irländska sällskapet, ehuru ej så gammalt som det tyska, står dock på samma höjd af inflytande och eger samma fördelar. Men för skandinaverna talar ingen; de lemnas att taga sig fram bäst de kunna, och det är oftast illa nog. Det är väl sannt, de medföra öfverhufvud taget inga stora sammor penningar, men de föra till oss arbetskrafter, mod och ihärdighet. Sista året landade i Newyork 22.000 skandinaviska emigranter, oberäknadt ett stort antal. som gjorde öfverresan såsom första eller andra klasse.s passagerare. Detta utgör en gauska stor stads folkmängd, som blifvit tillagd till Amerikas befolkning. Dessa emigranters arbetskrafter lägga sikert en million om året till landets rikedom. — — — I detta 19:de århundrade finnes det en rymd mellan England, Frankrike, Spanien och Amerika, der i sjelfva verket ingen lag existerar. Det är en skam, att sakerna fått fortgå till denna punkt, och det vore skam att lemna dem i det skick de nu befiona sig. Det är vår pligt att tillse, det någonting göres för att bestämma, hvad emigranten är och hvad rättigheter han har. Skandinaven finner ingen i Newyork, som förstår haus språk och är bemyndigad eller berättigad att bistå honom. — Omnibord på emigrantskeppen finnes oufta ingen läkare. Der finnes en medicinalkista, som står under kaptenens vård, men han förstår vanligen icke använda de medikamenter, som finnas deruti, äfven om hans tid och hans ansvarsfulla ställning skulle tillåta honom att sysselsätta sig med emigranternas helsotillstånd. Följaktligen om någon af dem sjuknar, får han ligga hjelplös der, till dess man uppnår hamnen. och löper man i så fall ytterligare den faran att förläggas i karantän för flera veckor. Detta tillsammans med de många olikartade starka sinnesrörelser, för hvilka emigranten är utsatt, föranleder ofta sinnesrubbning. Vid ankomsten till Newvork föras de sinnessvaga till hospitalet på Wards Island, der ingen finnes, som kan tala ett skauumwaviskt språk, och der man således ej kan utforska deras verkliga tillstånd och bestämma, huru de skola behandlas. Det tillstånd, hvari dessa stackars uslingar befiona sig, är sådant, att man långt hellre skulle önska dem vara döda än qvarstanna der. På detta ställe borde väl finnas åtmiuvstone en som kunde tala någotskandinaviskt språk. I Castle Garden åter finnas visserligen åtskilliga skandinaver, men de innehafva alla underordnade platser, der de kunna vara emigranterna till föga nytta. Der är det icke underordnade tjenare vi behöfva; vi måste ha en man insatt till ledamot i direktionen (Board of Commissioners), en man, som har rätt och makt att tillbandagå emigranterna med råd och dåd samt tillse, att de erhålla sin rätt så länge de befinna sig i Castle Garden, Detta Board of Commissioners består nu af sex ledamöter, som tillsättas af Newyorks stats guvernör, vidare af mayorå i Newyork och Brooklyn samt af presidenterna i de irländska och tyska emigrantsällskaperna. Men ibland dem finnes ingen skandinav. Guvernören har icke funnit för godt att utnämna vågon sådan till Commissioner, och kan icke tvingas dertill. Hvad vi nu ha att göra, är att bilda ert sällskap, som motsvarar till ändamålet de omtalade tyska och irländska sällskaperna, och som till en början kunde bestå af delegerade från de många skandinaviska organigationer, 8om här finnas. Derefter skulle vi vända oss till statens regering med anhållan om samma förmåner, geom de tyska och irländska sällskapernas presidenter nu åtnjuta. Castle Garden är en statsanstalt, som tillhör staten Newyork. Förenta Staternas regering har intet dermed att beställa. Den kostar ock staten ingenting, ty medlen för dess underhåll uttaxeras af emigranterna. Desse äro sålunda i sjelfva verket egarne till anstalten och åtnjuta rättigheter der, hvilka icke billigtvis kunna förnekas dem. Låtom oss vidtaga åtgärder för att tillse, det emigranterna verkligen komma i åtnjutande af dessa rättigheter. Commissioners of emigration erhålla ingen lön; deras arbete är ett barmhertigbetsverk. Det skydd emigranterna åtnjuta i Castle Garden är icke tillräckligt för skandinaviska emigranter. Deras okunnighet i landets språk och andra menniskors oförmåga att förstå deras tungomål utsätter dem för faran att falla ert rof för de skälmar af alla slag, som lefva på att pinudra emigranter; och skandinaven vet icke, hvart han skall vända sig för att erhålla hjelp eller upprättelse. Skandinaverna äro ärligt, dug tigt, hederligt folk, som böra åtnjuta samma rätt som alla andra nationer. I detta land är ingen annan nation högre aktad, än den skandinaviska. Oss tillkommer det nu att se till, att de icke komma som villande får ibland oss. Vi skola visa oss vara deras bröder, då de landa på den främmande kusten. Vi skola taga dem vid handen samt varna och skydda dem för de faror, af hvilka vår stad är uppfyld. Viskola anhålla hos Skandinaviens och Amerikas regeringar, att de ville gå i författning om stiftandet af lagar, som skola tillförsäkra emigranten samma skydd på sjön, hvartill han till lands är berättigad. Vi skola bedja härom i den fasta öfvertygelsen om, att den som beder, han får-. Men framför allt skola vi bedja Gud om framgång för vår goda sak. Vi hafva kraft. vilja och förstånd. Må Han lära oss nyttja dem till våra likars nytta och välfärd!... Skandinaverna mötas ej mer i salen för att spänna bälte och bekämpa hvarandra med vapen. De mötas i afton i denna sal, som så ofta genljudat af folkets röst, för att tillssmmans xämpa mot orätt och våld på hafvet. Qvinnohjertat ömmar alltid för den lidende och förtryckte. Qvinnan har makt att i mannens bjerta väcka och underhålla värma och ädia känslör, likasom hon har makt att belöna honom för goda handlingar. som härleda sig från sådana känslor. Må derföre qvinnan örläna denna sak sitt bistånd och uppmuntra männen till uthållighet och samverkan, och det lider intet tvifvel, att ju vårt företag skall bringas till en god utgång. Talarens varma föredrag afbröis oupphörligt af applåder och bravorop. Pastor Albert Ericson beiyste i ett förelrag hufvudpunkterna af aftouens öfverläggningsämpe: emigranternas däliga behandling på fartygen, deras rättslöshet, de faror, för hvilka de på alla håll äro utsatta efter ankomsten till Newyork, samt bristen på skydd och hjelp för dem här på platsen. Han uti talade sig i varma ordalag om den skandinaviska nationalkarakterei, ehuru han ickel ansåg sig med tystnad böra förbigå några fö individer, som ofta efter kort vistelse här i landet tyckas skämmas för och vilja för neka sin nationalitet. För sådana vore än