ligen at have tilintetgjort pseudonymerne. i Sålidet som jeg i Enten-Eller er forföre-l1 ren eller assessoren, sålidet er jeg udgive-!l ren Victor Eremita, netop lige så lidet;. han er en digterisk-virkelig subjektiv tän-l ker, som man jo gjenfinder ham i In vinoll veritas. Jeg er i Frygt og bäven lige såll lidet Johannes de silentio, som den troensle ridder, han fremstiller, netop lige så lidet,l: og atter netop lige så lidet forfatter af for-li ordst til bogen, hvilket er en digteriek-lc virkelig tänkers individualitetsreplik. Jegli er i Lidelses-Historien (Skyldig? — Ikke-ll Skyldig?) lige så lidet experimentets quidam 1 som experimentatoren, netop lige så lidet,ls da experimentatoren er en digterisk-virkelig1! subjektiv tänker og den experimenteredell hans frembringelse i psykologisk konse-ls qvents. Jeg er således det ligegyldige, d.l1 v. 8. det er ligegyldigt, hvad og hvorledeslt jeg er. — — Jeg har fra begyndelsen me-lc get godt indset og indser, at min personligeln virkelighet er et generende, som pseudony: merne patetisk-selvrådigen måtte önske bort, jo för jo heller, eller gjort så ubetydeligt: som muligt, og dog igjen ironisk-opmärk-l: somme mätte önske at have med som denli frastödende modstand; thi mit forhold er en-li heden af at väre sekretären og ironisk noklf dialektisk redupliceret forfatter at forfatte-t ren eller. forfatterne. För så vidt man kan bli slug på detta uttalande, synes Kierkegaards mening vara att — på det i; han ej må gifva sitt eget hjerta till pris — 1 ställa så många författare som möjligte mellan publiken och honom sjelf. Menn denna metod är, som Brandes påpekar, ett slags reminiscens af den romantiska iroö nien Och Kierkegaard må vara till sitt!; innehåll i vissa afseenden än så långt utan-; för romantiken, han är dock bunden vid den-In samma genom sin konstform. Man kan julh väl förstå, att han icke sjelf kan eller vill S bära ansvaret för hvad hans uppdiktade per-17 naivitet att — i synnerhet sedan Kierkegaards dagboksanteckningar utkommit —IJ, anse honom sjelf stå alldeles lös och ledigla t. ex. i förhållande till Johannes Forföreren. ti Enligt hvad vi förut en gång sökt uppvisa, lt har den kallblodige anatomen bokstafligen uppleft det grymma psykologiska rön, hanlk skildrar i Forförerens Dagbog, lika visstlåd som de lysande paradoxerna iEnten-Eller a (de så kallade Diapsalmata) icke äro — sålj; som Kierkegaard inbillat sig och andra —IT diktade i kristendomens intresse, utan äro få ömt älskade barn, kött af hans kött oeh ben lls af hans ben. Det äkta nyromantiska koketteri, hvarmed Kierkegaard söker i detta js! afseende bortblanda korten, påpekas med bin-J dande skäl af Brandes. Flere af Kierke!t gaards författarpseudonymer, t. ex. Constan: tin Constantius och Frater Taciturnus kunnå lo nemligen knappast skiljas från hvarandra, lir och man märker icke på den ena pseudonymen att han skall vara diktad af den andra. ly Tredje afdelningen af Stadierna var, somlp en anteckning af Kierkegaard visar, ursprungligen bestämd för Enten-Eller. Närls det i Afsluttende Efterskrift säges, attn den uppmärksammaste läsare skall i Sta-v dierna knappast kunna finna ett enda ut-jin tryck, en enda nyans i tanken eller språket, påminnande om Enten-Eller, så röja derför dessa ord en stor sjelfförblindelse. Begge dessa arbeten ådagalägga på hvar enda rad att de förskrifva sig från samma författare, li och samma tankar förekomma ofta nästan fö med samma ord. Sålunda harägtemandenrö i Stadierna alldeles samma uppfattning aflst Aladdin, som estetikera i Enten-Eller:st Det hvarigenom Aladdin er stor — heterde det på förstnämnda ställe — er hans önske, ar at hans själ har marv til at begjäre. bl Mot denna reflexionsform svara hos ro-lor mantikerna de allra vildaste infall i afse-lte ende på framställningena anordning. IDiolni verkehrte Welt börjas med epilogen ochm slutas med prologen; i dylika drag skalll K jantasien visa sin obundna frihet. Fraterjm Taciturous hos Kierkegaard framställer hvad I W som händt honom för ett år sedan, och sam-Åm idigt bvad som händt honom innevarande lan ir. Detta nedskrifver han sålunda, atthandi vå förmiddagen hvarje dag berättar hvadlhe om händt hopom samma dag för ett år se-! gå lan (hyilken minnesgodhet!), och vid mid-K. latt hvad som händt honom samma dag, hvil k. et naturligtvis nästan omöjliggör utrednin-de en af de bäda berättelseträdarne. I Hoff.) W nanns Kater—Marr skrifver katten sinalrai nemoarer på ett papper, som händelsevis på ) up ndra sidan innehäller manuskript, nemligen ess herres, kapellmästare Kreislers, anteckingar. Begge sidorna af papperet aftrycas nu regelbundet, så att vi omvexlande, sed afbrutna satser och ord, fåläsa de båda; ph f hvarandra alldeles oberoende berättelserna, ti om fianas på papperets framoch baksida. sängre synes godtyckligheten knappt kunna ge å Att den går ännu längre och icke stansa ar vid att upplösa konstformen, utan uppser sjelfva den menskliga personligheten, ch detta på mångfaldiga sätt, uppvisas af Nå ;randes, men vi nödgas lemna detta åsido. La i skola blott ännu påpeka ett par frapSK anta beröringspunkter mellan Kierkegaard MDil ch nyromantiken. AttKierkegaard frossar föl ironi — äfven i sjolfva det abstrakta be-)SIa reppet ironi, hvaråt han egnat ett af sina NSa est originelia och snillrika arbeten — öch lutligen så att säga jagas till döds af iro-TCi ien. anmärkes icke direkt af Brandes, men åt ;rf. framhåller dock ikorthet Kierkegaards vid esynnerliga utvecklingsgång både som menFre iska och författare. Utan att behöfva falla På 1 i någon fadd konstrueringslust och jem;relsemani, kan man härvid gerna erinra j g den förvridna lifshsigt, flera af romanti-) erna efter sina ideela utsväfningar kommo t slutligen bekänna. Kierkegaard ham-tion ade icke i den allena saliggöraude kyrkans nin; köte, men i stället i den ursinnigaste askeeng ska fanatism, efter det han frossat i moral eng osofiska, i estetiska, i psykologiska och äf-)till ni musikaliska problem, i hvilka sist vn imnda han kanske var lika drifven som fr elfve Tieck, ock han visade så godt som pers gon romantiker ätt, såsom han sjelf ut.sess yckt sig en gång, for ironikern er alting satt uligt. Hr Brandes synes oss i sitt ny-Pbest gifna arbete ha gifvit vigtiga bidrag till I riktig uppfattning af den herrligt utru.besä ade danske tänkare och stilist, hvars ka stor kter bra litet förklaras genom det ofta ban lgripna epitetet ett psykologiskt fenomen, er 4. W. 4. Per man t och annat. Tidsfördrif på gamla dagar blan af Henrik Lilljebjörn. (Upsala. Esaias Titj Edqvidt.) och Detta lilla häfte, innehållande en temli-hvar n brokig samling dels af erfatenheter undå h r ett långt lif, dels af egna fönderingar prins ver åtskilliga ämnen, kan troligen räkna !han ett välvilligt bemötande af den publik,Blan mn redan förat lärt sig värdera författaren OM I Hågkomster från ungdomens, Otviflaktigt kan också ganska mycket godt hemAll ur det pu föreliggande häftet, och detta) bono an att behöfva sofras trån något ondt el shah orent. Förf. framstår såväl i sitt före-korts ende, som i det nya arbetet, Såsom en färt! OMKI