Domen gick 1 verkställighet. I gapstocken stäldes vid denna tid förbrytaren med hufvudet ut genom en öppning, så att han ej kunde röra det — och sedan öfverlemnades åt mängden att vara profoss; man bombarderade den utstälde med ruttna äpplen, potates, apelsiner och dylikt. Men då dagen kom och då De Foes bleka, misshandlade ansigte, drypande af blod, visade sig i gapstocken för den samlade pöbselhopen, då — så underligt det låter — inträdde en dödstystaad. Ingen kastade något äpple; ingen yttrade ett enda hånande ord. Man kände alltför väl De Foe. Men en af hopen lät lyfta sig i vädret och satte en krans kring den lemlästades panna. — Jag läste det som pojke, men denna tafla inbrände sig i min själ, och jag tänkte då vid mig sjelt att så måste sanningen antagligen se ut. Jag tänkte: Om en menniska någonsin fann en sådan stackars hånad och misshandlad sanning i gapstocken, så skulle det vara ett stort ögonbliek i hans lif, när han kunde närma sig och lägga kransen kring hans panna. — Detta har Shelley gjort, men Novalis icke. Frestande vore att följa förf. i hans yp perliga utredning af dessa båda skalders verksamhet, men som öfverskriften på vår uppsats angifver, är det egentligen vår afsigt att framhålla de anmärkningar hr Bran des i förbigående gör i afseende på den genialiske dansken Kierkegaards ställning till den tyska nyromantiken. Vi ha en gäng, som möjligen våra läsare påminna sig, uppdragit en parallel mellan denne ironiens stormästare och en i begåfning jemngod svensk romantiker, hvilken i sin vidunderliga produktivitet framlagt profbitar af första rangen snart sagdt på allt hvad hans tyska själsfränder kunnat åstadkomma, Amorinas och Jagtslottets skald, C. J. L. Almqvist. Det har derför varit oss ett särskildt nöje att se en kritiker med hr Brandes talang leta fram romantikern under Kierkegaards munkkåpa. Har ni någonsin stått i ett spegelkabinett — frågar förf, — och sett er sjelf samt alla andra föremål oändligt fördubblade, ofvantill, nedtill och åt alla håll? I sådant fall kan man få en föreställning om den svindel, gom den romantiska konstformen stundom kan ingifva. I en anmälan af hr O. Skavlans förtjenstfulla arbete om Holberg framhöllo vi nyligen den förtjusning Ulysses von Ithacien väckte hos romantikerna och särskildt hos Tieck genom upptågen med hvad de handlande personerna i stycket sjelfva äro och föreställa, när Ulysses förevisar sitt långa skägg, som vuxit ut under tioårskriget, när det på en kuliss står skrifvet: Dette skal väre Troja och när judarne till slut bryta sig in och draga de kläder af skådespelaren, som han har lånat för att spela Ulysses. Skädespelarekonstens verkan beror som bekant på illusion, och illusion är en för många konstformer gemensam bestämning. Sålunda väckes illusionen lika så väl af en staty och af en målning, som af ett teaterstycke, och illusionen beror derpå, att man ett ögonblick tager stenen för en menniska och den målade ytan för en verklighet, som går på djupet, liksom man förgäter skådespelareu inför hans roll. Denna illusion är emellertid blott momentvis fullständig. Den rent obildade kan väl ett ögonblick helt och hållet låt sig föras bakom ljuset: sålunda sköt en indisk soldat i Calcutta den skådespelare, som återgaf Othello, med utropet: Aldrig skall det sägas att i min närvaro en neger har mördat en qvinna!s Men hos den bildade är illusionen blott då och då tillstädes. Den kommer och går; kommer i det ögonblick, tragedien pressar fram tårar i ögonen; går i det ögonbliek man drar sin näsduk fram och betraktar sin granne. I denna illusion är konstverkets intryck samladt såsom i sin allra finaste spets. Tilusionen är konstverkets reflex i åskådarens själ. Illusionen är: det sken, den lek, hvarigenom det, som är! overkligt, blir verkligt, blir allvar för åskådaren. I det enkla, osökta konstverket är ursprungligen ingen synnerlig uppmärksamhet helgad ät illusionen. Den åsyftas icke särskildt, intet är gjordt för att styrka den eller gifva den en företrädesvis pikant karakter; ännu mindre är der gjordt något för att rifva den sönder. Det är emellertid lätt att se, att illusionen kan inom alla konstformer få något sådant retande och pikant. När t. ex. på en antik basrelief någon gudabild af sten är framställd, när en tafla föreställer en målaratelier eller ett rum, hvari taflor hänga, så är det liksom starkare antydt, att basreliefen sjelf icke vill gälla som sten, att taflan sjelf icke vill vara tafla, och af samma slag är intrycket, när i en komedi en och annan af personerna t, ex. utbrister: Tar du mig för att vara en teateronkel! Äntu skarpare ljus faller öfver teater illusionen, när i ett stycke sjelfva de uppträdande personerna utföra en komedi, såsom i Shakspeares Hamlet eller Midsommarnattsdrömmen. Att de, som icke deltaga i detta inflätade skådespel, också spela komedi, förefaller då besynnerligt eller omöjligt. Illusionen är här med konst förökad, men likväl på samma gång förminskad, i det uppmärksamheten hänledes på densamma. Tieck drifver ironiskt gäck med ailt, hvad man brukar lemna ooitaladt för att icke störa illusionen. I Der gestiefelte Kater frågar konungen prins Nathanael: Men säg mig, när ni bor så längt borta, hur går det 2 då till, att ni kan tala vårt språk så fly D tande? Natanael: Tyst !s Kungen: Hyad? al Natanael: Tyst, tyst — tig dock stilla, an 1 ars märker publiken till slut, att det är if hög grad onaturligt.v Straxt derefter an-V märker en af åskådarne: Hvarför kan prin-2 jen icke heilre tala ett främmande språk ) och låta öfversätta det af sin tolk? — DetX ir ett förbannadt dumt påhitt. Denna åskå-! larens anmärkning är, som man lätt inser, pelemisk, riktad mot en platt fordran på na ärlighet inom konsten, representerad af Iff-e! and och Kotzebue. De, som förfäktadelst lenna åsigt, begärde till och med att kulis-Y2 erna skulle ersättas genom fasta Väggar: til Schlegel anmärker härvid, att om man vill a tre väggar på scenen, kan man så gerna ?5a sicget fnllt nt och förse den med en E jerde vägg mot åskådarneo, Det är af trots mot denna kälkborgerligjet i konstuppfattningen, som Fieck roar ig med att sätta åskådarne upp på scenen ch låta stycket i stycket försiggå inför ge eras ögon, försedt med deras kritiska an rärkningar. De klandra, de prisa; än tad l.g 23 en scen som öfverflödig, än berömmes ? Iden derför att han haft mod att föralX ästen upp på tiljan. — En annan gång ppträda i kongl. slottet den lärde ochl lanswarst i en dispyt inför sjelfva tronen. Mitt påstående, säger den förre, är, att et nyligen utkomna stycket: Der gestiefelte 8 äter är ett godt stycke. Det är just vad jag bestrider, säger Hanswurst — he varpå en förfärad åskådare utbrister: Huru! fre tycket sjel! förekommer i stycket? Ändå hö ärre tillgår det i Die verkehrte Welt. är lötsligen, just som Skaramuz rider igenom RT Ra RR ER AR AR SÖ