öre eller 42 proc. at bruttomkomsten. ense Om de nya rörelserna på den svensk rättskrifningens område. Af Fr. Lr. IL (Forts. fr. måndagsbl.) Mången, som nu insett detta och i sy nerhet funnit uppställandet af något s sväfvande och oväsentligt som bruket såsor norm vara altför ovetenskapligt, har, i följ at dels okunnighet, dels själfbedrägeri, trot sig finna en ny, strängt vetenskaplig grund sats, då han uppstält härledningen skåsor denna sökta rorm för rättskrifningen, hvi ken då skulle ha till uppgift att antyda o! dets ursprung, Hvad kan nu detta yrkand innebära? Vi erinra ogs från det föregående, at: då det talade språket, efter att en gång hafva blifvit fixeradt i skrift, började för ändras, skriften antingen kunde förändras jämbredd med talet, eller ock kvarstå oför ändrad, men att den förra utvägen var der enda förnuftiga och dep, som också skrif ten, till en borjan åtminstone, följt. De låter emellertid tänka sig, att något språk: skrift kunnat komma att oförändradt bibe hållas, utan att röna inflytande af uttalet: förvandling. Här skulle man då i våra da gar kunna tala om härledningens grundsats ty här återgåfve skriften ej det nu talade lefvande språket, utan ordens ursprung d v. s. återgåfve dem sådana som de voro då skriften först uppfans; ty att återgifvs deras ursprung längre till baka — en for dran, på skriften, som visserligen härled. ningens grundsats strängt tillämpad följd riktigt skulle leda till — blir dock omöj ligt, enär skriften, som vi ofvan visat, när den först användes i ett språk ej frågar ef. ter härledningen, utan efter uttalet. I sjäfva verket finnes det också ett europeiskt språk, hvars skrift nära nog står på den här angifna ståndpunkten, nämligen engel skan: Detta språks skrift lemnar också-ett varnande och afskräckande exempel på, hvart denna härledningens grundsats eller. som den ock kallas, den historiska prin cipen för rättstafningen leder: Det är bekant, att den: engelska skriften nästan kan sägas återgifva det anglosachsiska ut talet i stället för det nuvarande engelska, och att det i följd häraf är ett af de sväraste som finnes att lära skrifva, icke minst för infödingarne sjelfve. Så t. ex. måste den, som vill: skrifva engelsa, lära sig, att ett ord, som ljuder då, skall tecknas dough, eller med tre bokstäfver mer än som höres I talet, ett ord; som ljuder ju, tecknas ewe, eller med tecken för helt andra ljud än de som höras, ett ord som ljuder nå, tecknas know: 0. 8. v. i oändlighet. Ett sädant tillstånd måste till slut blifva outhärdligt; Också äro flere af Englands störste språkforskare allvarligt betänkta på en revolution mot dessa barbariska forntidstraditioner. Men det kan vara tvifvelaktigt, om saken längre står att afhjälpa, då man dröjt så länge att tänka derpå. 1) En . härledningsgrundsatsens anbängare borde nu yrka, att nutidens svenska skrift skulle återgifva det fornsvenska uttalet — liksom nutidens engelska skrift återger det det fornengelska uttalei; — men, då han är förståndig nog att inse, att ett för detta måls vinpande nödvändigt sträfvande att föra språkets utseende en fem, sex århundraden till baka vore i yttersta grad dåraktigt och ullkomligt omöjligt att genomföra, nöjer han sig i stället med att yrka på, att det nuvarande stafningssättet utan afseende på 1ttalets förändringar för all framtid skall bevara ordens nuvarande teckning, på det att irsprunget ätminstone icke måtte mera kymmas, än hvad pu är fallet; och härmed ror han sig nu hafva på ett lyckligt och örståndigt sätt tillämpat härledningens srundsats på skriften. Det är ett egenlomligt missförstånd, ett nästan ännu egenlomligare, själfbedrägeri, man härvid råkat it för. Missförståndet ligger deruti, att, Jå man vid sökandet efter en mera veten: kaplig grundsats för rättskrifningen. fan: it, att åtskilligt i skriftens nuvarande ut eende är sådant, att det hänvisar på ett Udreuttal, man upphöjt detta, gom, efter vad vi ofvan visat, just var en ofullkomighet, en inkonsekvens hos skriften, till ag, till grundsats, då det i stället var unantag fränen helt annan lag, som språkets Itvecklivg i det stora hela följt, och som ordrade skriftens öfverensstämmelse med in tids uttal. Själfbedrägeriet ligger eruti, att man tror sig: tillämpa en y grundsats på rättekrifningen, då man eremot i själtfva verket blott påfänvit ett ackrare, ehuru fullkomligt öegentligt, namn å samma fula sak, undergifvenheten under ruket. Ty så gom vi nyss fumno den så allade -härledningsgrundsatsen -vara formu erad duger den endast att tillämpa på de ämförelsevis få fall, där det nuvarande bru.ets fordringar öfverensstämma med härledingsgrundsataens, men i de tusentals fall, lär så ej är förhållandet, underkastar man sig rakets fordringar. Som vi finna, är det ålunda just detta bruk, man öfveralt föler, fastän man för vissea fall, då så passar stycke, söker imponera på den okunnige, a äfven på den halfbildade, genom att åbeopa en mer vetenskaplig grundsats. Såunda söker man inbilla dem. att bärledninns grundsats fordrar, att fyrtio skall stafas Wed y, hemta med e, helg med g,stadna ed d, magt med g, thorsdag med th, och så evärdeliga tider, oaktadt vi, härledningens ) Försök att tillämpa uttalsgrundsatsen i engelsk skrift göras för närvarande i skolor för de lägre folkklasserna, i tidskrifter, ja 211 RK 3 ff RAKnlamekR of Ch alannaroaa den