och klassiske författare, Vi kunna här fatta 083 kort, då en af det bestående brukets ifrigaste anhängare (br Borgstedti StockholmsPosten) erkänt, att regellösheten och bristen på tradition är så stor, att det knapt finnes två af våra mera framstående författare, som skrifva fullt lika.2) Detta yttrades för några år sedan, men kan. med ändå större skäl sägas nu, då såsom vi redan i den första uppsatsen vidrört och nedan utförligare skola framhålla, och säkert mången läsare har sig bekant, en stor mängd författare börjat i många väsentliga punkter skrifva annorlunda än bruket fordrar och just i öfverensstämmelse med hvad den nya rörelsens anhängare yrka. Men låtom oss för en stund, såsom så mänga älska att göra, invagga oss i den falska föreställningen att ett allmänt brak verkligen finnes i den svenska rättskrifningen, och låtom oss vidare glömma, att för ett språk, som begagnar ljudskrift, rättskrif ningens uppgift icke kan vara någon annan än att återgifva talet; vi skola lika fullt lätt finna, att det allmänna bruket såsom rättesnöre för rättskrifningen leder till de värsta praktiska orimligheter. Att detta ailmänna bruk i många punkter strider mot uttalet, veta vi. Ett af två fall kan nu inträffa. Antingen blifver det allmänna skrifbruket altjämt oförändradt det samma, eller ock kommer det fortfarande som bittills att förändras. De, som kämpa för bruket, lefva vanligeni den naiva tron att det förstnämda skulle inträffa. De glömma, att språkets historia, såsom vi ofvan med många exempel ådagalagt, visar, att en sådan stereotypering af stafsättet ej är tänkbar, De glömma vidare, hvilka olyckliga följder ett sådant hämmande af rättskrifningens utveckling skulle medföra. Ty språkhistorien lär 083, att det talade språket oupphörligt förändras, och således skulle, om skriften altjämt oför ändrad skulle bibehållas, under årens lopp skilnaden mellan taloch skriftspråket blifva alt större och större, så att till slut ingen likhet mellan dem skulle förefinnas, Ett sådant tillstånd skulle till slut blifva outhärdligt, men då skulle det naturligtvis blifva långt svårare att göra någon förändring, än au, då skiljaktigheterna äro jämförelsevis obetydliga. s Det andra fallet, som kunde inträffa, var, att bruket fortfarande skulle förändras, Då nu förändringar skola ske, hvilket är bättre, att de göras efter vissa bestämda grundsatser, att de syfta mot ett klart-utstakadt mål, att de företagas efter den vetenskapliga forskningens säkra ledning, eller att de ske blindvis, godtyckligt eller på grund af oklara föreställningar? Vårt epråks histo ria kan uppvisa många exempel på, huru olyckligt det går, när brukets förändringar skola ske på det senare sättet. Också skall ingen neka, att det förra är att föredraga. Det må för öfrigt påpekas, att förändringar af bruket hädanefter svårligen kunna ske på annat sätt än genom bestämda föreskrifter af spräklärde och grarimatikförfattare. Ty liksom det nuvarande bruket hvilar på de regler, som för det samma uppstälts af Svenska Akademien och sedan af grammatikförfaitare i vissa delar förändrats, måste ja äfven alt framgent bruket stödja sig på dylika bestämda regler, enär ju i våra dagar all rättstafning inläres efter grammatikor och rättstafningsläror; hvaremot rättstafningen fordom oftast bestämdes af en ej sällan sväfvande och osäker tradition, men ej af bestämda regler. Men då nu hädanefter brukets förändringar endast kunna åvägabringas genom medveten och afsigtlig förändring af de taststälda rättskrifningsreglerna, är det ju ickelängre bruket, som bestämmer skriften, utan någon ting annat, och detta andra visar sig just vara den ljudenliga grundsatsen, ty det är denna, gom den vetenskapliga forskningen hänvisar på och som hädanefter ovilkorligen måste bestämma rättskrifningsreglernas förändring. Altså, bruket är odugligt att tjäna som norm för rättskrifningen. (Foris.) 2) Till bekräftelse på denna utsago skulle vi gärna velat — så framt utrymmet hade medifvit oss det — här meddela åtskilliga märkfiga iakttagelser, som erbjuda sig vid en jämförelse mellån skrifsättet hos några af Svenska akademiens nu lefvyande och producerande medlemmar. see —