exempel ,på en mängd svenska ord, hvilkas uttal förändrats, och vi sågo att i dem alla skriften också. förändrats i öfverensstämmelse med uttalet. Exemplen kunde lätt huadradubblas, ja tasendubblas, om häraf gjor des behof. För att nu förbigå alla de fall, då liksom i iarn ursprungligt ia blifvit ja (fjäll, fjäder o. 8. v.), eller liksom i thu ursprung ligt th blifvit d (då, den o. 8. v.), eller likson i magher ursprungligt a blifvit å (låta, sår m. fl), eller liksonr i syrghia ursprungligt y blifvit ö (mörker, söner m. fl.) eller ghi sammanflutit till j (följa, plöja m. fl), eller liksom i matk ursprungligt t blifvit s (nässla, vassle), eller i nokor ursprungligt k blifvit g (taga, bagare, jag m. fl), och allt detta såväl i ut talet som 1 skriften, vilja vi här anföra nå gra andra fall, då skriften följt med uttalet, och då sålunda den fonetiska grundsatser för rättstafningen tillämpats, såsom då äldre svenskans lidher, sighla, bit nu skrifvas som de uttalas led, segla, bett, då sun, fughil, kumunger, gatur na skrifvas son, fogel, konung. gator, då not, sno, fiol, biorn nu skrifvas nöt, snö, föll, björn; ven, gespa nu vän, gäspa; riuka, fooeir nu ryka, fyra; högd, mögelig nu höjd, möjlig; skapt, aptun nu skaft, afton ; halda, vilde nu hålla, ville; kidling, brudklöp nu killing, bröllop ; stafkarl nu stackare; vardnader, svardher nu välnad, svål; väckia nu väcka , nidher nu ner; farsyster nu faster; 0. 8 Vv. i oändlighet. Hvem kan nu med dessa språkhistoriska fakta för ögonen vara blind för den fonetiska grundsatens betydelse för den svenska rättskrifningen? Tänk. om denna grundsats i alla dessa fall icke hade lyckats göra sig gällande och vi ännu skulle vara tvungne att använda de anförde äldre formerna! Huru oerhördt besvärligt skalle det icke då vara för oss att skrifva vårt modersmål! Vi nämde, hurusom äfven i många andre europeiska språks skrift denna fonetiska princip röjer sig. Vi vilja icke vidare besvära läsaren med många exempel; Vi erinra blott om de exempel på just enligt denna grund sats förbättrad rättskrifning i franskan, som viiförsta artikeln anfört. Italienaren skrifver ieko som hans förfäder digitus, subtilis, civitas, maximus, utan i öfverensstämmelse med sitt uttal dito, sottile, citta, massimo. Tysken skrifver ej is, hus, tvingen såsom i fornhögtyskan, utan i öfverensstämmelse mec det nyare högtyska uttalet Eis, Haus, Zwin gen; 0. 8. V. Nu är det emellertid naturligt, att en så dan i öfverensstämmelse med talspråkets för ändringar emåningom fortgående förändring af skriftspråket i äldre tider och ända inemot våra dagar ej kunnat försiggå på lång! när följdriktigt och genomgripande, då der språkliga kännedomen om modersmålet var så godt som ingen, och då äldre handskrifter. äldre trykta böcker i följd häraf voro de mönster, man följde, hvartill kommer, att främmande språk (i synnerhet tyskan) ofte utöfvade ett ogynasamt inflytande, Sälund: ble? månget gammalt drag bevaradt oförär dradt i jämbredd med många lyckligt ge nomförda nyheter. Så låter det förklara sig att vi ännu i dag i svenskan skrifva hvad, hjul, verld, ljus, däri konsonantljud tecknas som icke längre hörag, under det vi i killing väcka, plöja och så mänga andra fall (se ofvan) bortkastat de namer onödiga tecknen: att vi skrifva varg, elg, oaktadt vi nume: skrifva höjd, möjlig; att vi skrifva lemna, helsa på samma gäng som vän, gäspa 0. 8 v. I allmänhet kan man säga, att ju äldre en ljudförändrirg är, dess bättre är den ät ven i skriften iakttagen, men ju yngre der är, dess mer sällan har man i skriften fäs afseende vid den samma. Till detta för se nare tiders skriftspråk mindre gynnsamma förhållande har, som sagdt, i synnerhet åen omständigheten bidragit, att man, då språ ket fått en rikhaltigare litteratur, börjat alt mer fästa afseende vid det utseende, som skriftspråket i denna litteratur fått, då de; au icke kunde gå så lätt och omärkligt som förr att i skriften följa med uttalets förän dringar, d. v. 3. att man, i stället för att uteslutande rätta sig efter uttalet, börjat äf ven fästa sig vid äldre tiders bruk. Detta förhållande har sedermera, då man började reflektera öfver rättskriiningsfrågan, gifvit upphof åt två underliga och förvirrade teorier om rättskrifningens uppgift, om hvilka vi strax skola yttra oss litet utförligare. Dessförinnan vilja vi blott påpeka ännu ett förhållande. gom naturligt nog måst mot verka den fonetiska principens följdriktiga tillämpning i skriftspråket. Under språkens ntveckling händer närsligen ofta, att nya språkljud, som ej från början tillhört språ ket, inom det sammä uppstå. Sålunda har svenskan fått två nya ljud, som bevisligen ej tillhörde det äldre språket, nomligen tje och sje-ljuden. I dessa fall har skrifisn ännu i dag behållit tecknen för de gamla ljuden (t. ex. känna, skjorta), då. V,S. det gamla bruket är här ännu beståndande, och detta är här ej att undra på; ty för att det nya nttalet här skulle kunna göra sig gällande i skriften, fordrades ju, att man skulle upp: finna helt nya skriftecken, och detta är ej en sak, som den förste bäste kan gripa sig an med. Då man nu af dessa och flere aniedningar i sin tids skritt i många fall återfann icke sin tids talade språk, utan en förfluten tids skrifsätt, förorsakade detta, att man, då man först började nuppställa regler för rättskrifningen, ofta nog grundade dessa på en all deles förvänd uppfattning af rättskrifningens uppgift. Endast få mera klarseende och kunskapsrike personer fattade redan då denna riktigt; och det är ett af de intressantaste partierna af den historiska deien at framställningen i hr Hazelii arbete, då han uppvisar, hurusom redan Lagerlöf och Swedberg egade, Hof och Ihre bestämdt uttalade, att rätt skritningens uppgift var att ätergifva uttalet, hvilket Ihre uttryckte så, att hwad örat hö rer bör ock ögat se. Tiden var emellertid icke mogen för fattandet af denna sanning; sman nöjde sig, förledd af de omständigheter vi nyss påpekat, med en långt ytligare uppfattning af frågan, i det man uppstälde så som rättskrifningens uppgift återgifvandet af det allmänna bruket, en åsigt, som ända till våra dagar varit beståndande, ehuruväl till skenet något modifierad. Vi skola i största korthet påpeka det orimliga och oförnuftiga i en sådan uppfattning. För det första finnes icke något allmänt bruk, icke ens då vi hålla oss till våra bäste nn —-— Vs 2 0 AA MS CM TR AK ht AA AN br Jå KF AR FE Ju EN IT U.svt höga teoretiskt och praktiskt oriktig!