MAST VÄN ALGMTIRUL Vill PULISIRaADUGIUGINUUUUU JAUL Inadskostnaderna för denne tjensteman vore Ttill följd af tjenstgöringens art större än dför andre med honom närmast jemförliga tjenstemän. Ej heller kunde det bestrides, att icke obetydliga fordringar ställas på itjenstens innehafvare. Hvad afdelningen yttrat derom, att befattningen är att anse såsom en öfvergångstjenst, innebär enligt Jutskottets mening blott för så vidt en sanning, som innebafvaren under tjenstens utöfning bör förvärfva den erfarenhet, som foråras för att kunna rätt sköta polismästareembetet. Men ingalunda kunde det vara för kommunen fördelaktigt, att den erfarenhet, som vid tjenstens utöfvande förvärfvas, går för stadens polisväsende förlorad derigenom, att polisintendenten erhåller befordran på annat håll. Utskottet säger sig under sådana omständigheter sö mycket mindre ha tvekat att tillstyrka den af öfverståthällareembetet för polis intendenten begärda förhöjningen af 500 rdr, som polisintendenten i Göteborg har förutom fast lön, 4000 rdr, omkring 500 rår om året i sportelinkomster samt derjemte vid polismästarens sjukdomsförfall :åtnjuter half polismästarelön. Öfverståthållareembetets begäran om 200 rdr förhöjning åt hvar och en af de fem kanslisterne, af hvilka två nu åtnjuta i årlig lön 1500 rdr och de tre öfrige 1000 rår hvar, samt om förhöjning i magasinsförvaltarens aflöning från 1200 till 1500 rdr, har utskottet i betraktande af dessa tjensters trägna beskaffenhet och svårigheten för innehafvarne att med de nuvarande knappa lönevilkoren draga sig fram, funnit så behjertansvärd, att utskottet icke dragit i betänkande att tillstyrka bifall till denna begäran. Inom stadsfullmäktige visade sig meningarne äfven mycket delade i detta ämne, framför allt i hvad som rörde beloppet af polismästarens lön. Hr Carlen, söm öppnade öfverläggningen, an såg förhöjningen i polismästarens lön böra stanna vid det af nämnden föreslagna belopp, så att lönen komme att blifva 7000 rdr. Talaren ansåg nemligen löneförmånerna för denne embetsman ej böra göras sådana, att han genom dem föranleddes att stanna på platsen längre än krafterna räckte till, hvilket ingalunda skulle vara för kommunen fördelaktigt. Ett annat skäl hvarför en person icke borde stanna allt för länge på platsen, och således ej genom en hög lön lockas dertill, fann hr Carlen i den omständigheten, att en polismästare behöfver vara populär, hvilket icke gerna lyckades i längden, hvarförutan han jemväl ansåg att en gammal innehafvare af platsen löpte fara att hålla fast vid idker och föreställningar, som blifvit föråldrade under det tiden gått framåt. Den omständigheten att Stockholm vore en stor stad fann hr C. alldeles icke böra föranleda något dyrbart lefnadssätt. Tvärtom egde polismästaren här vida större frihet att välja sitt umgänge än på en mindre plats, och att inrätta sitt lefnadssätt så som han behagade, och hans anseende skulle ingalunda vinna genom ett Inziöst lefnadssätt. Talaren anställde härefter jemförelser såväl med de löneförmåner, som hbestås ledamöterna af rådhusrätten. höfrätterna och konungens kansli, hvilka alla befattningar toge i anspråk fullt ut lika stor förmåga och lika stora insigter, som polismästareembetet, men icke voro på långt när så väl aflönade som detta skulle blifva äfven om man stannede vid 7000 rdr, som ock med löneförmånerna å de platser, till hvilka en polismästare kunde vinna befordran. Uttryckande i sammanhang härmed den åsigt. att det vore olämpligt ställa. polismästaren i afseende å löneförmåner i jemnbredd med de högsta juridiska embetsmännen, betonade hr Carlen ånyo vigten deraf, att ställa hans löneförmåner så, att han kunde önska att vinna befordran till annan plats, hvarigenom städse kunde åt polismästareembetet vinnas friska krafter. Hr Wistrand genmälde härå, att det ej varit utskottets mening att polismästaren skulle alltför lärge stanna på sin post, utan endast attbe reda honom sådana löneförmåner att han kunde stanna der så länge håg och krafter icke nödga honom att af ekonomiska s befordran. Det borde för öfrigt icke förbises att polismästarebefattningen ej vore sådan, att den tillät sin innehafvare att utsträcka sin verksamhet till sådana biförtjenster, genom hvilka embetsmän understundom kunna förskaffa sig inkomster. två eller tre gånger större än den lön de innehafva. Talaren ville bevilja den af utskottet föreslagna summan, 8000 rdr, men ansåg att densamma gerna kunde fördelas i lön och tjenstgöringspenningar, hvarigenom kommunen betryggade sig mot att utgifva hela aflöningsbeloppet såsom pension om någon skulle qvarstanna på platsen till dess pensionsåldern uppnåddes. Hr v. Francken yrkade bifall till utskottets förslag i öfrigt, men ville höja polisdomarens lön till 6000 rdr, på sätt öfverståthållareembetet hemställt. Hr Wallenberg befarade, att den besparing som gjordes om man nedprutade polismästarens lön från 8000 till 7000 rdr, hörde till det slag af besparingar, som kallas ruinerande. Det vore en offentlig hemlighet, sade han, att den sisteinne-i hafvaren af polismästareembetet lemnade detsamma alldeles icke på grund af orkeslöshet eller af obenägenhet för platsen, utan derföre, att han fann sig icke kunna på den anslagna lönen försörja sig med familj. Kunde väl någon påstå att lefnadskostnaderna härstädes på de 15 år som 1! förflutit sedan polismästarelönen bestämdes till 6000 rdr ökats med mer än ,:del. Tal. visste då icke huru den, som skulle kunna påstå så-l:! dant, förde sina hushållsböcker. Eller hade icke till följd af kommunikationsväsendets utveckling och befolkningens tillväxt behofvet af PolisnppS sigt härstädes under denna tidrymd ökats? Tal ansåg det vara för kommunen af största vigt, att man ej ställde det så. att den som mottagerpolismästareembetet gör det icke blott för att på platsen göra sig bemärkt, och för att så snart som möjligt lemna den, utan så, att man må blifva i tillfälle att tillgodogöra sig den erfarenhet han nnder embetets utöfning må hafva vunnit. — Hvad polisdomarebefattningen anginge, så vore den till sin natur ytterst odräglig och innehafvaren borde derföre aflönas så, att han åtminstone vore befriad från ekonomiska bekymmer. Hr Adelgren fann 7000 rdr tillräckliga förl polismästaren i betraktande deraf, att till platsen vanligen befordrades helt unga män; att innehafvaren af densamma snart tröttnade och önskade befordran, hvilken också utan svårighet vunnes då han på denna plats hade lätt att göra sig bemärkt. Påstod för öfrigt att flertalet embetsmän ej hade tillfälle till några biförtjenster. li Hr Carln fann i hr Wistrands förslag om aflöningens fördelning i lön och tjenstgöringsenningar och i den till grund för detta förslag iggande farhågan att en polismästare kan qvarstanna på sin post till dess han blir pensionsmessig, en bekräftelse på sin åsigt, att man genom att sätta lönen för hög komme ett qvarhålla personer på polismästareplatsen längre än som är önskvärdt och nyttigt. Att hr Wallenberg, som rör sig med millioner, anser 1000 rår vara en småsak, fann talaren helt naturligt, men tal. ansåg beloppet icke så obetydligt och han motsatte vig den högre summans beviljande äfven derföre, att om den ansloges så stegrades äfven öfriga stadens tjenstemäns anspråk. Hvad polisdomarebefattningen beträffade, så vore den visserligen oangenäm för luktoch synorganerna, men för öfrigt den mest lättskötta domarebefattning man kunde tänka sig, och lönen borde derföre ej sättas högre än för rådmän och hofrättsledamöter. . N Hr Samzelius ansåg, att :polismästaren ickel: vore så fri från representationsskyldighet som hr Carln förmenat, ty en sådan ålåge honom såsom nödtvång bland annat då främmande polismän hitkomma för att taga kännedom om våra förhållanden; men han menade dock, att lönens höjande till 8000 rdr skulle alstra höjda anspråk från öfriga tjenstemän och att det ej ginge an att Stockholm ginge i spetsen med löneförhöjningar, något som talaren: tycktes) anse skolal1 hafva någon politisk betydelse. Embetet vore för öfrigt en öfvergångsplats. — För polisdomaren ansåg han 5000 rdr nog, och likaså 4000 rdr för polisinthdenten, hvilken vanligen vore en helt ung man. Kanslisterna deremot vore i behof af den föreslagna löneförhöjningen, i Hr Weber slöt sig till drätselnämndens förslag. . Hr Wallenberg grinrade, med anledning af hr Samzelii politiska skrupler, att om hinder ännu mötte från riksdagens sida för beviljande