Marie blef blek; hon steg upp. Hör mig, mylord; detta får inte längre fortfara, Ni vet inte med hvem ri talar. Ni nämnde en negerslaf; — vet, att ni nu talar med en sådan! Scotbush stirrade på henne med ett uttryck af den yttersta förvåning. Signora! Förlåt mig — men mina ögon säga mig... Ni skall inte tro edra ögon; jag säger sanningen, Scotbush teg. Hon missförstod denna tystnad och fortfor med fasthet: Hvad jag nu säger er, mylord, är en hemlighet, men jag vet, att jag kan lita på er heder. Lorden bockade sig. Jag skulle inte heller bafva sagt det åt er, om jag inte räknade detta som ett säkert medel att kurera er dåraktiga kärlek: Jag är en amerikansk slafvivna. Anfäkta de skurkarne! skrek Scotbush, eldröd at vrede och i detta ögonblick glömsk af allt finare salongsspräk. Hvem vågade göra er till slafvinna! Jag är född slaf. Min far var en hvit man af god familj, men min mor var qvadron och derför är jag slafvinpa — negress — förrymd slafvinna, mylord, och skulle, ifall jag återvände till Amerika, gripas, beläggas med bojor, gisslas och säljas. — Fattar ni mina ord? Hvilken infernalisk skam! utbrast lorden ännu en gång, utan känsla för någonting annat än den oförrätt, som han ansåg blifvit tillfogad Marie. Nu fioner ni hur det är, mylord! Ja, ja, dyrkade Marie! Hon studsade, Hatfva då ej dessa upplysningar för allrid ejort ett slut på edra önskningap?