IKonungen och drotttingen hedrade repre sentationen med sin närvaro. I morgon gifves Aubers mästerstyck Fra Diavolo, som städse varit att räkn bland publikens gunstlingar; och enär denn: representation afser en välförtjent hyllning ät lyriska scenens utmärkta kapell, tordi enhvar, som skattar detsammas nitiska oci trägna samt städse konstnärligt hedrand verksamhet, denna afton särskildt känna sig lockad till teatern. — Dramatiska teatern gaf i går der täcka och pikanta treaktskomedien En liter skatt, öfversättning efter det engelska ori ginalet The little Treasure af Harris Det är tolf år sedan detta stycke senast här gafs och det har sålunda för den stör sta delen af publiken ryhetens behag. Det intryck, detta stycke gor, beror väsentligen af det sätt, hvarpå hufvudrollen, den 16. åriga, bortskämda och sjelirådiga, men ge nom sin älskvärdhet och sin BHjertegodhet alla beherrskande och alla disharmonier aflägsnande Evelyns parii utföres. Sist då denna pjes här uppfördes, spelades denna roll af en mycket ung och lofvande, men mycket outvecklad nybegynnarinna på scenen, fröken O, Ramsten, som tog sig mycket täckt ut och tillvann sig bifall, men näppeligen kunde mer än till någon liten del ge verklig relief åt partiet. Fröken v. Dolcke deremot återgaf nu denna roll med en öfverlägsen talang, hvarigenom hela stycket fick ett högre värde, med en hög grad af liflighet och friskhet, men tillika med mycken finhet och fullkomlig frihet från öfverdrift, hvarigenom hennes framställning af den lilla skatten eller den lilla demonen, såsom Evelyn äfven med samma rätt blifvit kallad, blef en af de märkligaste och intressantaste sceniska företeelser vi haft på senaste tiden. Pabliken var i ytterlig grad intresserad och gaf sitt bifall tillkänna genom flitiga applåder; efter hvar och en af styckets tre akter blef fröken v. Dolcke inropad. Hr Hartman utförde Williams roll, hvilken han spelade redan för 12 år sedan. Han är densamma naturligtvis långt bättre vuxen än då, ty Williams förlägenhet blir nu icke skolgossens, utan den godmodige, trohjertade och pförderfvade urge mannens. Hr Sundberg är särdeles lyckad såsom sir Oharles och inlägger i synnerhet stor förtjenst i andra aktens kärslofolla scener. Fru Almlöf är ypperlig såsom den herrsklystna svärmodern, som dock beherrskas af den unga lickan, och fru Kinmansson återger sin nåsot obestämdt tecknade och icke mycket tacksamma roll, såsom den lilla skattens mor, med mycken takt och konstnärligt örstånd. Det hela gör en särdeles god efekt och det är skada, att stycket kommit pp så nära säsongens slut, ty det skulle tan tvifvel eljest kunnat gifva Dramatiska :eatern en hel serie af fulla hus.