— Stora teatern var i går synnerligen talrikt besökt till följd af fröken Anna Strandbergs debut i Berthas parti af Närnbergerdockan. De stora förheppningar man egde rätt att grunda på den unga sångerskans första uppträdande i konsertsalongen, bekräftades nu i hvarje hänseende, då man snart iakttog att debutantens rika anlag under den omsorgsfullaste och skickligaste ledning redan uppnått en grad af mognad, som tillät henne att, fri från all rädsla, beherrska sitt ämne från första tonen till den sista och segerrikt uppfylla hvar och en af detsammas hvarken få eller obetydliga fordringar. De ovanliga företräden, som ingå i fröken Strandbergs artistiska begåfning, stämmans friska och jemna välljud, den ungdomliga bravuren i förening med den redan långt hunna färdigheten, klarheten och säkerheten hos uppfattning och uttryck, allt detta hafva vi nyligen haft tillfälle att vitsorda, och då det nu framträdde i ett för det musikaliska instrumentet vida mer gynsamt rum samt i ett konstnärsvärf af ojemförligt mer lefvande och mångsidigt intresse intog det oemotståndligt auditoriet, som ocksä hade alla skäl att sympatetiskt välkomna den lofvande nybörjarinnan. Vid sin entrå helsadeg fröken Strandberg med lifliga applåder, den första hjertliga scenen med Miller belönades med inropning och blomsterkastning, och då den glänsande koloraturarian likasom de sedan följande skalkaktiga upptågen hvar för sig talangfullt utförts, antog det hela karakteren af en gradvis stegrad, högst betydande succes, hvartill vi lyckönska debutanten, öfvertygade att hon nppfattar så väl det ansvar, som den uppmuntran, framgången innebär. Efter operettens slut följde tvenne inropningar. — pr OS a RR a