Vörå hog klar i uppfattningen af denna fråga, jr och att detta förhållande vore ett skäl, hvar-r för man nu borde förkasta reservantens för-a slag. Jag tror, att om man fästat tillräck-s lig uppmärksamhet vid hvad professor Schlyter yttrat beträffande målsmansskapets upphäf-r vande såsem den nödvändiga konseqyensen af de js öfriga reformer inom detta område för lagstift-v ningen, hvilka bat för sin del icke ansett lämpn liga, iten vi numera bragt till verklighet, vi dåld skulle befinna oss på det klara till denha fråga la och inse, att en dylik åtgärd endast är med följdf riktighet påkallad af de föregående. — i Att ett sträfvande i sådan riktning vid före-le gående riksdagar icke lyckats att tillvinna sigl afseende har också blifvit af samme talare åbe-n ropadt såsom ett skäl att icke genomföra denna b förändring af vår lag. Man bör dock erinra sig, ih att detta är fallet med alla stora reformer. Delg gå icke första, icke andra, icke tredje gången heller, inet slutligen gå de ändock. Må vi blott d fästa tanken vid den reform, på grund af hvil-ja ken vi nu äro i tillfälle att på detta rum ji behandla denna fråga, jag menar naturligtvise förslaget om nationalrepresentationens ombild-k ni Det blef. som vi veta, icke genomfördt!v örsta gången. och många försök måste göras, t innan det Jyckades. Så är det äfven med denls reform, om hvilken nu är fråga. t . Jag skall icke uppehålla kammaren längre. t Jag vill blott, innan jag slutar. framställa enÅp erinran mot den åsigt, hvarmed talaren pålå kalmarbänken slutad2 sitt anförande och somls innefattas i antagandet, att till undanrödjandef: af de öfverklagade missförhållandena förändrin-s gen borde gå i den riktning, att den undantags-o lagstiftning, som nu i vissa fall förefunnes och 3 vore afsedd att skydda den gifta gqvinnans rätt, o skulle än vidare utsträckas. Jag anser för min fc el, att lagreformen bör gå i en alldeles motsatt r: riktning. Såsom en hvar torde kunna förstå, lv äfven om han icke hört talas derom, var det ur-s! sprungliga förbållandet makar emellan det, attk mannen egde allt och hustrun intet. Men man t: förblef icke allt för länge på den ståndpunkten. n och af länder i Europa är det numera endast lä England. som i vissa fall ännu qvarstår på den-st samma. De öfriga hafva delat sig itvenne grup-)q ser, såsom den ärade talaren jemväl antydde. v en ena gruppen är den, som grundat sin lag-a stiitning på den romerska rätten och infört ic det derifrån hemtade dotalsystemet. enligt hvil-ti ket hvardera af makarne har sin särskildan egendom. Till den atidra höra de. som stå påld germanisk grund. och dit räkna vi oss. Tilldetv: germaniska rättsbegreppet hör, att bustru och te man hafva gemensam egendom. I vårt land har, m i olikhet med hvad som egt rum i våra grann-o länder Norge och Danmark, denna grundsats äl dock icke blifvit till fullo genomförd, för så vidt hi som lags ingen från det gemensamma boet d: undantagit fast egendom på landet, som endera 1 maken ärft eller före äktenskapet förvärft. Om fö vi. såsom jag föreställer mig, fortfarande vilja gt lefva efter den rättsgrundsats vi härutinnan ärft be från förfädren, synes det mig. som skulle vi beer träda en oriktig väg, om vi vilja skydda den af gifta qvinnans rätt genom att ännu ytterligare de utvidga området för nu gällande undantag. Den vi rätta vägen torde väl vara den. att, då lagen i) d allmänhet tillerkänner gift qvinne häliten i boet, ru man icke låter detta medgifvande fortfarande m stå såsom ett tomt ord. utan omsider gör det tilljgt verklighet genom att låta henne få deltaga iför-)1 valtningen af hvad bheune blifvit tillagdt i detst gemensamma boet. D Jag anser det äfven frå ena annan synpunktgs i 9 kop. Giftermåls-en balken så fort som möjligt npphör att vara gäl-är ande, och detta på just den grund, som repre at sentanten från Kalmar åberopat, att lagarne ut)27 öfva ett stort inflytande på sederna. Så länge agen säger åt mannen: Du har rätt att fritt FE! lisponera ej blott öfver din egen. utan äfven öf-lig ver din hustrus lott i boet. Du har för det sätt, ut hyarpå du utöfvar denna förvaltning, ej skyldig S9 het till räkenskap inför någon lag eller några in myndigheter. Du står derför bott till svar infri för ditt egetsamvete; så länge lugon låter man F nen intaga denna ansvarsfria ställning, befarar et jag, att han icke skall sgöta hustruns egendom jin så som sig bör. Tag bort ur lagen denna rätt. la och jag är förvissad att derigenom icke skall vållas någon våda eller alsiras någon oenighet le lyckliga äktenskap. de Lagutskottet förklarar. att lagen bör varahv ;krifven för det allmänna förhållandet. men icke ge ör undantagen, och ändock anser utskottet, att1e . lagen bör fortfarande bibehållas stadgandet om W nannens målsmansrätt hvilket just harsin egentst iga betydelse i de undantagsfall då enighet icke ) ko råder emellan makarne. de På hufvudsakligen dessa skäl förenar be mig In ned de talare, hvilka yrkat bifall till hr Philips-m sons reservation. K Med hr Rubenson instämde hr Englander. fri Frih. Fock: Hr talman, mine herrar! Här är) ht å mycket taladt i denna fråga, att jag kunde de Ustå från ordet, om jag icke tydligen såge, att!ig wela denna öfverläggning öfvergått till en öppen tis rotering, och vid sådant förhållande vill jag ejni örsumma att i korthet gifva tillkänna min opihbå on i frågana 1 Jag eger icke någon juridisk sakkunskap, jag iSk ar lyckligtvis icke heller någon juridisk erfaren. ) be et i detta hänseende. Derför kommer jag ock Se i ä dessa djerfva luftseglare inom kul-,råde. som fylla sin ballong jag vet icke ) de detta torde för kammaren vara en jag är dock öfvertygad, att bal-jde S i rättvisans och billighetenshu uftkrets, derför låter jag den gå. öp I lagutskottets betänkande framhålles, att myc. Sa et blifvit gjordt för attförbättra qvinnans ställ-re: ing: att gifva henne uppfostran, att bereda til jenne kunskaper och bildning; att skaffa henne en örvärfskällor; och äfven vid denna riksdag hvilar föl n vigtig fråga af detta slag på riksdagens bord. )fö! den. mine herrar. om man bereder qvinnan till-tig ång till dessa andliga och materiella förmåner, )1ö) an man vänta sig, att hon skall utan synnerlig 8e vekan och betänksamhet uppoffra den frihet, hon I må kundg förut haft att förvärfva och att råda öf)Sk er sin egendom? Men en sådan uppoffring lar ste hon underkasta sig vid inträde i iäkten-S0! p. Kan man icke befara, att man-på denna te! g framkallar ett samhällsondt af vådligastesSel eskaffenhet, och som jag ej nu vill närmare reat! tera? Kan man ej befara, att just genom de j gi! örmåner man beredt och ytterligare vill bereda j vinnan, äktenskapens antal skall förminskas? fat ör min del befarar jag, att ett sådtnt resultatski måningom skall inträda, om man icke förskaf-ser ir qvinnan den trygghet och säkerhet äfven inI ka m äktenskapet, till hvars förvärfvande utompu etsamma man gjort henne berättigad, och tilllna vars utöfning man genom uppfostran och bildgä ing gjort henne skicklig. M Lagutskottet vill nu, att lagen skall uppträda äk ch verka i äktenskapet. sedan friden är störd stä ch således i allmänhet först sedan det är förnä nt. Lagutskottet antager, att tillvaron af ensås ådan lag som den nu åsyftade skulle verka kä enligt och framkalla förvecklingar äfven ilyckma ga äktenskap. Ack, mine herrar, ide lyckliga vil, ktenskapen, der käriek och förtroende äro rå-skt ande, der, såsom skalden säger. finnas två jä tro wr och en tanke, två hjertan och ett slag-, der jski kulle lagen förgäfves träda emellan för att)hv: ifta ondt. Der skall riksdag, regering och Jagjiog aragrafer ingenting förmå till att störa detina: oda förhållandet. Jag är fullt förvissad, attbli e förblifva alldeles oberörda af sådana yttrelen mständigheter. Men i äktenskap af anvat slag, ) hvi de icke lyckliga sådana. om hvilka man kunde om iga att de omfatta två själar och två tankar, !lär vå hjertan och två slag, der vore det, enligtfog litt förmenande, lyckligast om en lag funnes,8 1 om verkade till förekommande af det onde. in-qvi an det är för sent. HLagutskottet invänder, lsje tt, om giltiga skäl förekomma för hustrun attdet v mannen skild från förvaltningen af hennes der ndel i boet, så lemnar boskilnadslagen dertillvär nvisning; men jag betviflar att denna lag, an-!ett at än undantagsvis, blir tillämpad, förrän den !för fråga varande andelen redan är förskingrad. för Man har här med all rätt uttalat en skarpqvi ;rkastelsedom öfver hjertlösa män och fäder, lan vilka lemna mödrar och barn i elände. Jaglski emställer likväl, om dessa mödrar och dessa jbet arn skola kärna sig fullt tillfredsstäldaett ed dylika varma ord, med nämnda för-; astelsedomar, som nationalrepresentationen ut-!:q3 var öfver ett beteende. som den ej med begagtat ande :f sin lagstiftningsrätt vill söka förhindra! att ch afbjelpa. kol Jag yrkar bifall till hr Philipssons reservation. jet Hr P. Staaff: Då jag kastar blicken på klocdyl an och märker, att hon visar på half 12 och!me et, att en stor mängd talare efter mig anmältser g till ordet, anser jag mig skyldig att vara ilhet örsta måtto kort. les Frågan är. som man finner, för denna gångsåd ullen. och således ligger ej stor vigt uppå att!ten u ingå i bemötande af hvad en och annan ta-!57