Jun! 1871 angående ökållande at Btatsbi. irag till lärarnes allöning har den rättigheten blifvit inspektören försenad att, derest ar finner en folkskola eller småskola icke notsvara sitt ändamål, vägra tillstyrkan till statsbidrage erhållande. Denna lilla makt, agd i inspektörens hand, har redan burit soda frukter. För öfrigt har han t. ex. varken rättighet eller skyldighet att wvidjaga förbättringar i de för skolorna uppsjorda reglementen, hvilka uppgöras af skolråden ock, honom ohördan, ötadfästas af domzapitlen. Han eger härvid såsom i alla anIra fall endast framställa sin vilja i form ff önskan eller råd, vid hvilka vederbörande sunna fösta något afseende, om de så vilja. Det är visserligen sant, att han kan få sin vilja genomförd. men detta skall dock ske 0å så många och långa omvägar, att ingen örståndig folkskoleinspektör gerna deraf besagnar sig, emedan han uerigenom skulle göra både sig sjelf och skolan förhatlig hos uUmänheten. Bäst är naturligtvis, om han ned godo och på öfvertygelsens väg kan istadkomma förbättringar, men härvid erbjnder sig den stora svårigheten, att han cke kan hafva tillfälle närvara vid skol. rådssammanträden och kyrkostämmor för att å muntligen framställa sina åsigter och genlrifva de motskäl, som anföras, isynnerhet som han ingalunda alltid kan påräknpa ett verksamt stöd i skolrådsordförandena. Följ: den häraf blifver, att en folkskoleinspektör, som vill vara verksam för folkskoleväsenlets höjande inom sitt område, oftast måste inna, att han högst litet förmår uträtta, bvilket på honom verkar nedtryckande och förlamande. Till dessa brister i vårt nu varande inspektionsväsen skulle vi ännu kunna foga flera, men då de äro af underordnad beskatfenhet och härflyta ur de redan nämnda, vilja vi afsluta denna vår granskning afinspektörsskapets brister med några ord om det sätt, på hvilket dessa platser blifva tillsatta, emedan ust denna fråga varit lifligt diskuterad vid våra riksdagar. Vi anse det alldeles naturligt, att riksdagen icke kunde skänka sitt bifall till den motion, som gick ut på att fråntaga regeringen rättigheten att tillsätta folkskoleinspektörer för att öfverlemna den åt landstingen. Att vaka öfver undervisningsväsendets riktiga ordnande och bedrifvande måste vara en af statens beligaste och mest maktpåliggande skyldig heter. Vi kunna icke heller annat än tro let lända till folkskoleväsendets fromma, om len af Andra kammaren framställda önskan, nit landstingen skulle föreslå lämpliga personer till inspektörsplatserna, blefve verklighet, all den stund vid denna önskan är fästadt det vilkor, att landstingen skulle öfvertaga en del af de utgifter, som erfordras för folkskoleväsendets utveckling. Genom att landstingen öfvertoge de hufvudsakliga utgifterna för folkskoleväsendets ordnande, skulle det inom kort befinna sig i ett fullsoåt och blomstrande skick. Våra åsigter rm fölkskoleinspektörernes tillsättande äro dock-i någon män skiljaktiga både från det nu brukliga och det af Andra kammaren förordade sättet, i det vi önska att dessa platser skola sökas och den sökande kunna styrka, att han fullgjort de fordringar, som utgöra nödvändiga förutsättningar för den sökta platsens riktiga handuafvande. Ansökningarne böra insändas till landstinget,som pröfvar dem och med bifogande af sitt yttrande samt med förord för den bland de sökande, som tinget önskar se tillsatt, öfversänder dem till K. M:t, som eger utnämna vilken honom för godt synes. Dock må iet vara landstingets rättighet att hvarje ir fälla sitt omdöme om inspektörens verksamhet cch om giltiga skäl förcfinnas hos K. M:t begära hans entledigande. Det skäl, som anföres mot landstingens tjenlighet i letta fall, nemligen att landstingen ej äro stadigvarande, är af ringa eller ingen betylenhet. Skulle en inspektöreplats blifva ledig under tiden mellan landstingets sammanträden, bör vid detta fall förfaras, som eljest ir brukligt, nemligen att den utnämnande myndigheten förordnar någon, tills platsen binner i laga ordning tillsättas.