PUNUBOSV.4 SBYSbIla BlE GIlULDEUUIU, Vail UvDplysta ochi för folkupplysningen nitälskande män, wen detta är icke till fylles. Det bör onekjgen fordras, såsom en talare i riksdagens Andra kammare yttrat, att den insp skterande bör hafva i praktiskt afseende tminstone samma kännedom om folkskoleräsendet, som de, hvilka skola inspekteras, memligen folkskolelärarne. Lika litet som den, som endast ur böcker tagit kännedom om landtbruk, kan blifva en praktiskt duglig landtbrukare, lika litet kan en person vara en fullt duglig folkskoleinspektör. som ej sjelf skött en folkskola och, vi tillägga äfven, genomgått den praktiska lärareutbildning, som meddelas vid vära folkskolelärareseminarier, med hvilkas undervisningssätt inspektören bör vara fullt förtrogen. Härmed synas vi kanhända hafva uttalat en förkastelsedom öfver de fleste af våra nu varande folkskoleinspektörer, men så är icke fallet, ty med folkskoleinspektör förstå vi här något annat än hvad dermed nu vanligen menas. Vi innefatta iinspektörsbefattningen icke blott skyldigheten att öfva uppsigt öfver skolan, så att de, om vi så få säga, yttre fordringarne, t. ex. lärosalens ändamälsenlighet, updervisningsmedlens tillräcklighet, -befintligp.eten af reglemente och läsordning o. 8. V., äro uppfyllda, utan ock förnämligast att sjelf undervisa och dyme delst ädagalägga, hur det undervisningasätt, som inspektören anser ändamflsenligast, bör i verkligheten utföras. Denna senare och i vår tro vigtigaste delen at iospekt.örens vorksambet bar naturligen fött stå tillbaka, Gels emedan den tid, som kunnat egnas åt inspektionen varit så kort, dels emeåan aflsningen varit så knapp, att man omöjligen kunnat fordra en sådan uppoffriag från inspektörernes sida. Derför hete;v det ock i den första k. propositionen anfrående tillsättandet af folkskolsiuspektöres, att ändamålet med dessa befattningar var att erhålla noggrann kännedom rörande den ståndpunkt, hvarpå folkundervismingen inom riket sig befunne, till ledning för bedömandet af de åtgärder, som för dess förbättrande borde vidtagas. Inspektörernes uppgift has således endast varit att fara omkring och kemta upplysningar för attse dan till högre myndighet afgifva berättelse om folkskoleväsendets tillstånd, hvarefter deana myndighet sedan haft atttillse, hvad som borde ätgöras för att afbjelpa de brister, som af inspektören anmärkts. Dessa anmärkningar hafva då förnämligast rört folkzkoleväsendets, så att säga, yttre anordning såsora skolornas otillräcklighet, daghöckernas förande, bänkarnes beskaffenhet 0. 8. V., men för sjelfva hufvudsaken, att en god lärare fortfarande kan bibehållas god oca en dålig lärare förbättras har inspektjonen haft inga eller högst obetydliga medsl, Visserligen heter det i instruktioner. för folkskoleinspektörerne att de skola RO ggrant tillse undervisningen och meddelaö lörarne nödiga anvisningar och råd i afseende på förbättrade undervisningsmetoder, men : att ett kort besök i en skola en gång om äret icke i detta fall kan uträtta något synnerligt, derom kan man vara så mycket mer öfvertygad, som den korta tiden förnämligast då upptages med inhemtande af de upplysningar, som erfordras för årsberättelsen. De undervisningsprof, sem skolläraren skulle aflägga, urarta vanligen till examepsprof och kunna icke lemna inspektören full ledning för bedömandet af lärarens, duglighet. De anvisningar och råd til. förbättrade undervisningsmetoder, som ir.spektören skall lemna, förlora sitt värde, då de ej kunna åtföljas af. tillämpning i af inspektören aflagda profundervisningar. Vill man ställa på inspektören dessa fordringar, hvilket nu mera synes vara den allmänna meningen, som fått sitt uttryck ide af landstingen särskildt tillsatte folkskoleinstruktörerna, måste af de personer, som skola bekläda dessa platser, lika så väl som för andra befattningar i statens tjenst fordras vissa intyg på, att sådana villkor äro uppfylda, hvilka erbjuda en borgen för attpersonen i fråga eger de förutsättningar, hvilka äro nödiga för befattningens riktiga skötande. Såsom inspektionen hittills varit ordnad och med det ändamål, den företrädesvis afsett, ha dylika fordringar varit mindre behöfliga. Af det ofvan sagda framgår, att vi anse det såsom en brist. att icke inspektörerne äfven kunnat få sig ålagd skyldigheten attvara instruktörer, och vi hafva ock sökt visa, att landstingen, då de sökt afhjelpa denna brist genom tillsättande af särskilda instruktörer, icke fullt lyckats, emedan härigenom en splittring uppstått, som verkat mera till skada än gagn. Det finnes säkert de, som icke skulle vilja tilldela denna del af inspektörens åliggande någon särdeles stor betydelse, all den stund det är seminariernas skyldighet att sända ut sina lärjungar sädare, att de på egen hand skulle kunna utbilda sig. Den, som aldrig så litet sysselsatt sig med folkskoleväsendet, skall dock inom kort komma till en annan åsigt. Våra seminarier utsända nu mera i allmänhet både kunnige och nitiske lärareämnen, men ändock är oftast fallet att dessa lärare gå tillbaka och dertill finnas rätt grundade anledningar. Skollärarne äro i allmänhet försedda med låga löneförmåner, hvilket åter i sin ordning gör, att de för att uppehålla sig och sin familj nödgas söka biförtjenster och härigenom är tillfälle till fort satta studier afklippt och, äfven om tiden skulle räcka till, äro de vanligen icke i tillfälle att anskaffa de böcker, som fordras för att följa med sin tid. Härtill kommer att de, spridda på landsbygden, ej ega den fördelen, som för elementarläroverksläraren är af så oskattbart värde, att få dagligen umgås och rådgöra med bildade kamrater, utan äro hänvisade nästan uteslutande åt sig sjelfve. För att afhjelpa dessa missförhållanden mäste lärarnes löner höjas och på det sättet, att de för väl vitsordad tjenstgöring kunna påräkna efter vissa år löneförhöjning. Detta skall då uppmuntra dem att utbilda sig i sitt kall, all den stund de sakna fördelen af befordran, hvilken de fleste andre tjenstemän ha förhoppning om. Med den hastighet, hvarmed allt gär framät i vär tid, händer det lätt, att skollärarne icke kunna följa med sin tid. Det blir derför nödigt, att allt emellanåt deras minne uppfriskas och de få taga kännedom om de framsteg, lärometoderna efter hand gjort. Detta skall. vara inspektörens skyldighet att meddela demo, dock icke så, som landstings instruktörerne gå till väga, genom att besöka hvarje skollärare, utan dessa skola efter vissa mellantider samlas 4 å 6 veckor för att då -mottaga undervisning. Mera härom sedermera. En olägenhet har ock legat deri, att inspektörerne förordnats på så kort tid, att de knappt hunnit sätta sig in i saken förr än de varit färdiga att lemna den. Menligtför inspektionsområdet har måst vara, att in spektörer ofta ombytts, hvilka efter skilda grundsatser sökt utveckla folkskoleväsendet. Såsom en hämsko på inspektörernes verksamhet har verkat deras ringa grad af sjelfsiändighet gent emot skolråd och domkapitel. De hafva utgjort en besynnerlig mellanlänk mellan dessa båda myndigheter. De hafva