ka, såväl i och för sig, som ännu mer genom hvad de utlofvade, voro förtjenta af varmt intresse. Fröken Ericson har en ovanligt klangfull, frisk och hög sopran och hennes föredrag, hvari någon starkare nyanseringskonst ännu ej gör sig gällande, intager emellertid genom enkelhet och flärdlöst behag. I den större stilen gaf hon den första sopranarian ur Skapelsen med klar och riktig uppfattning, men, förmodligen till följd af rädåsla, ej alldeles säker intonation, samt Alices aria i första akten af Robert, vitnande att den Meyerbeerska musikens egendomliga fordringar icke öfverensstämma med hennes nuvarande artistiska ståndpunkt. Så mycket lifligare anslog hon åhörarne genom lyckligt och förtjenstfullt återgifvande af åtskilliga kompositioner i den lyrisk-romantiska genren. Stormande bifall, inropningar och buketter uttryckte auditoriets erkänsla. Fröken Eric: son biträddes af en musikälskarinna, som med mjuk och behaglig touche och rätt mycken färdighet utförde pianonummer af Mendelsohn, Chopin och Hänselt, samt af hr Elmblad, som deklamerade Den döende krigaren af Runeberg. Salongen var alldeles fullsatt,