Iwan skakade på hufvudet. Ser ni-, sade han med fullkomlig resignation, jag vet nog att ni tröstar en döende, men jag vet äfven att der uppe lika litet som här nere ges någon hvila för dem som äro fattiga: När de rika sitta kring bord af guld och elfenben och äta fårstek och dricka mjöd, hvem skall då göra de fattiges arbete? Då jag kommit dit upp och det blir afton, så skall Gud Fadår ropa mig och säga: Iwan, har du släckt solen? Har du tändt månen? Iwan, äro englarne hemkomna och har du qvällsvarden färdig åt helgonen? Iwan, äro paradisets portar stängda, så att regeringens tjenstemän, tobaksoch salttjufvarne icke slippa in? Iwan, din lätting, stig upp! Och när jag sedan svarar Gud Fader och säger: Ja, ja, allt detta är gjordt, Iwan får gå till hvila! så får ja; till svar: Inte ännu på länge, Iwan, gå oc strö ut stjernorna! Tänk blott, Pop. vilket rysligt arbete att så ut dem alla! essa som här lysa öfver mig äro redan en vacker hop och verlden, som är så stor! Huru skall jag kunna gå i land dermed? Ni inser ju sjelf, att Iwan aldrig kan få hvila sig, ej ens i himmelriket! — Nyligen aflidna storfurstinnan Helena af Frastand var en passionerad violoncellspelerska och på sina resor förde hon alltid med sig ett ar af dessa dyrbara instrumenter. Dylika Konstaärs-böjelser äro icke sällsynta i furstliga kretsar, skrifver musiktidningen Signale; så påminna vi oss en liten nätt episod från hertig Max af Baiern, österrikiska kejsarinnans faders, yngre dagar. Hertigen är en af de skickligaste zitterspelare i baierska höglandet och för sin älskvärdhet kallas han i hela bergstrakten Unser Maxl. Sommaren 1859 befann sig hertigen jemte sin -kammartjenare (som också var en skicklig zitterspelare) i Kissingen. En morgon gingo de begge, med zittra under armen, uti brunnspromenaden. Ännu syntes ingen menniska till och hastigt klingade de herrligaste ackorder i den ljumma morgonluften. Brunnstiden ryckte emellertid närmare och snart närmade sig ett af äkta par, drickande sin Racoczy. Förundrad stannade mylord och hörde på den besynnerliga musikanten, hvars simpla rock och höga svarta halsduk icke förrådde hertig Max. Ållt flera brunnsgäster samlade sj och man skänkte spelaren bifall. Mylord oci mylady voro dock de första som togo fram sina börser och lade ett silfvermynt på bordet åt musikanten. Detta em följdes snart af samtliga brunnsgästerna. Den gamle herrn små1og förnöjdt och ropade åt sin tjenare: Seppel, du! vi ska spela ett par Schusadahupferln och Juchza, ooh så spelade de och sjöngo, Produktionen framkallade stormande bifall. Då framträdde plötsligt arrendatorn af brunnen och genast igenkännande hertigen utropade han: Mitt herrskap! Ni har den äran att bivista en konsert hos hans höghet hertig Max. Incognitot var nu borta, hertigen reste sig skrattande och tackade hjertligt för inkomsten — den första han i sitt lif förvärfvat sig — och tömmande sin börs förklarade han, att summan skulle tillfalla stadens fattige. Itt dånande hocb: helsade hertigen.