ÖN mn efter hvad det förljudes, för det närvarande lärer ske. Mötet i Bethelkapellet. Den inbjudning till allmänheten, som uti tidningarne varit synlig, hade i nämnde 1okal i går afton församlat en stor mängd pereoner af alla klasser för att behandla frågan om sättet att minska det herrskande missbruket af rusgifvande drycker. Till ordförande utsågs medicinalrådet Berg. De frågor, som enligt det utfärdade programmet egkulle till behandling företagas, voro: 1) Hvilka äro superiets orsaker och verkningar? 2) Kan något vidare göras från statsmakternas sida för superiets hämmande? 3) Hvad kan från kommunens sida i detta hävseende åstadkommas? Öfverläggningen öppnades af ordföranden med ett längre föredrag, hvari han till en början kastade en återblick på det föregående mötets förhandlingar. Af dessa hade otvifvelaktigt framgått, att alla voro ense derom att dryckenskapen bör stäxiplas såsom en last, lika förderflig för den enskilde, som för familjen och samhället. Att allt mera söka rotfästa denna öfvertygelse skulle redan i och för sig innebära ett stort steg framåt. Talaren hade nemligen ännu i friskt minne den tid,: då det äfven bland de s. k. upplyste och bildade ingalunda ansågs för någon skam att allt som oftast öfverlasta sig med starka drycker. Gaästfriheten gick då så långt, att den mättes efter antalet druckna gäster. Man kunde emellertid icke, då menniskan är i hög grad slaf af fördomar, vanor och folkseder, vänta att detalimänna föreställningssättet rörande en sak som denna skall på en gång förändras och man måste derför, när man söker bedöma det närvarande och gör sig önskningar för fram: tiden, hafva för ögonen äfven det frrflutna. Talaren tvekade då icke att u tala den öfvertygelsen, att det allmänna tänkesättet inom landet i fråga om superiet numera gjort stora framsteg, i det dryckenekapen alltmera stämplas såsom en skam och vanära icke blott för den druckne sjelf, utan äfven för det samhälle han tillhör. Hvad lärde då detta, om icke att tillståndet varit vida sämre förr än nu, och det gaf all anledning att hoppas på någonting bättre. Bland de orsaker. som i väsentlig mån bidragit att inskränka superiet, framhöll taJaren den förbättrade bränvinslagstiftningen. Aunu för få är tillbaka egde hvarje jord brukare rättighet att idka husbehofsbränning. Redan denna benämning vittnade tydligen. att man då för tiden ansåg bränvinet vara en nödvändighetsvara inom husballet. Så voro år 1829 icke mindre än 173,126 bränvinspånnor i gång i värt land. Huru stor qvantitet bränvin, som medelst dessa producerades, var omöjligt att kontrollera, men man kunde med trygghet upp: skatta den till 50 millioner kannor. Den bjelp mot det onda, hvilken man förgäfves skulle sökt hos de lagstiftande makterna, efversträfvades då för tiden på en annan väg, dervid exemplet hemtades från Amerika. Så kallade måttlighetsoch nykterhetsföreningar bildades öfverallt i landet. Inom Stockholms kommun arbetades ifrigare än avnorstädes för superiets hämmande, och äran deraf tillkommer i främsta rommet en man, som från fattig arbetare bragte sig upp till en betydande fabriksidkare, Samuel Owen. Dessa föreningar utgingo från den ovestridligt riktiga förutsättningen, att hvar och en, som det vill, kan lägga bort bruket af starka drycker. Man gick dock någon gång alldeles för långt och sökte bevisa, att äfven ett högst måttligt bruk af spirituösa drycker vore egnadt att ådraga sjukdom och ohelsa. Frägade man sig då! stå vi ävnu på samma ståndpunkt till bränvinet med hänsyn till tillverkningen som för 40 fr sedan, blofve svaret: i stället för de 173.126 brännerierna räknar landet nnmera högst 450. Till werkningen bade ock 4 följd deraf neådgått med omkring 75 procent, eller till 15 mill. kannor, under det att befolkningen samtidigt stigit från 3,000,000 till 4,200,000 menniskor. Bäde i och för sig och än mera i förhållande till folkmängden hade alltså mängden af tillverkadt bränvin minskats betydligt. Det medel, statsmakterna användt, Lör att vinna ett så lyckligt resultat, vore en förhöjd beskattning på tillverkningen, hvilket åter haft till följd att denna icke kan bära sig utan genom en mera folländad konsiekicklighet. Men staten kunde härvid Jag icke göra allt. Det vore deremot genom den enskilda lagstiftningen för den egna viljan, geaom begärets beherrskarde, som målet lugnast och säkrast kunde vinnas. På denna väg borde och kunde hvar och en framgå i ädel täflan. Men äfven kommunen vore moraliskt an;warig för bränvinsmissbruket, sedan vå densamma öfverlåtits bestämmanderätten ifråga on utskaänkningsställenas antal och de af gifter somjför utskänkningsrättigheter skola erlärges. Huru denna pligt blifvit uppfattad, Jervm vitnade bäst den ofaptliga minskninger i krogarnas antal Då dessa för 40 är tillbaka med säkerhet uppgingo till många tusende säväl å landsbygden som i städerna, funnos deremot vid slutet af är 1870 på landsbygden i hela viket biott 134 utminuteringsoch 318 hela året om öppna utskänkuvingsställen. Följden häraf vore den, att bränvinssupanaet på landsbygden i väsentlig mån aftagit. I städerna vore visserligen förhållandet ej lika glädjande, men hela antalet af utminuteringsställen uppginge likväl icke vid slutet af är 1870 till mera än 306, af hela året om öppna ntekäckningsställen till 860 samt af tillfälliga sådana till omkring 200. Hvad särskildt Stockholms kommun beträffade, hade antalet ställen af ofvannämnda slag sedan 1860 nedgätt från 700 till 321. Tal. ansäg det under sådana förbållanden vara orätt att boskylla kom munerna för ett nesligt ockrande på lasten. Man finge icke heller förbise, ätt inom hvarje stad finnes ett stort antal ensamt lefvande per soner, hvilka äro nödsakade att söka sin föda och sina förfriskningar på värdshus och näringsställen. Antalet skdana personer ber räkna des i Stockholm är 1870 till 20.000. Dertill komma alla resande och öfriga, som endast tillfälligtvis uppebålla sig i bufvadstaden och således äfven äro hänvisade till utlifvet. Evt åtal större näringsstållen skulle för öfrigt icNe öfverensstämma med arbeta rens bästa, som icke har tid att söka sin föda på långt afstånd från arbetsplatsen