lund pågått hela natten, har ban i ett utbrott a otålighet öfver de besvärliga frågorna, men uta! all stymmelse till ånger och samvetsförebråels öfver sin förfärliga gernivg bekänt att-han ä sin hustrus och sina trenne barns mördare. daggryningen hade han gått in i rummet, de de lågo, och med en huggyxa gifvit banesåre åt sin hustru. som vaknat vid hans inträde och till hälften rest sig upp i sången, i hvilken jemte henne befunno sig den femåriga dottren och tre års gossen, hvilken senare blef den onaturlige fadrens nästa offer. Sedan han tilldelat sin hustru ytterligare några hugg, enär hennes dödsryck. ningar kommo honom att misstänka, att hon ej vore död, vände han sig mot sin sistfödde ivag. gan och gjorde med ett slag af ett vedträd slu på hans späda lif. Under tiden hade den äldste sonen sprungit upp ur sin bädd och rusat mot dörren, vid hvilken tröskel han träffades af fa drens mördande hugg: Nu återstod endast den femåriga flickan. Östlund uppgifver, atthan al lrig ämnat tillfoga något ondt åt detta barn, det enda för hvilket han be någon tillgifvenhet, och påstår att såret i flickans panna, bestående vf en lång skåra i hårfästet, tillkommit af våda inder det mordet föröfvades på hennes mor och oroder, med hvilka hon, som nämndt är, delade äng. Östlund tog den blödande flickan med sig n i rummet bredvid och behöll henne hos sig i ängen. oo Tillspord om bevekelsegrunden till sitt brott, varade Östlund, att han lefvat i ständig oenig1et med sin hustru, hvilkens äktenskapliga troet han betviflade, och att aftonen förr än morlet begicks ett uppträde mellan dem egt rum. om ytterligare upptändt hans vrede. Arten af letta uppträde kunna vi endast antyda. Det öjer hos Östlund en så bestialisk frånvaro af ul grannlagenhet mot den nyligen ur barnsänsen uppstigna hustrun, en så obändigt sinlig och å natur, att man knappt längre förvånas öfver mura han kunnat vara i stånd att begå den gräsiga mordgerningen, i synnerhet när man tager etraktande, att hans onda lidelser stegrats geiom ruset. Hvad de mördade barnen beträffar, dem Östund säger sig städse hafva betraktat med likviltighet, hade han tyckt, att han bevisade dem n välgerning med att göra slut på deras lif, medan de icke längre hade någon moder, (s. P.)