bestämmelse, som icke finnes i 1869 års riks dagsförslag, stod i uppenbar strid mot stad gandet i 36 2 regeringsformen, att alla em betsoch tjeustemän, förutom de som ians hafva förtroendeembeten, icke kunna, uta medelst ransakning och dom, af konunger afsättas. Statsrådet Berg, som upptog in vändningen till besvarande, kringgick åer vid behändigt frågan om stadgandets grund lagsenlighet genom åberopande af den om ständigheten, att en dylik bestämmelse re dan funnes i nu gällande lag. Han sökte för öfrigt ådagalägga, att stadgandet vor en konseqvens af det antagande, som all mänt gjorde sig gällande vid antagandet al den förändring i 28 23 R. F., hvarigenom tillträde till vissa embeten och tjenster öpp nades för f. imande trosbekännare, nemli gen, att då vissa embeten funnos, till hvilka det icke vore lämpligt att nämna främmande trosbekännare fastän sådant icke af grund: lagen förbjödes, finge man trygga sig vid att de utnämnande myndigheverna skulle taga dessa omständigheter i betraktande vid utnämnisgarne, Hr Berg ansåg nu att om man var ense om att embeten funnos, till hvilka det icke vore lämpligt att nämna främmande trosbekännare, så borde detlikaledes medgifvas, att det icke vore lämpligt att vid sådana embeten bibehålla personer, som öfverginge till främmande trosbekännelse. Lemnar man åsido grundlagens stadgande i 36 3 R. F., hvilket hr Berg sh lätt halkade förbi, kan väl detta resonnement från statsrådsbänken låta höra sig; men deremot kunna vi knappast tänka oss nägonting svagare och bedröfligare än det för svar för stadgandet i fråga, hvilket försöktes af ett par lagutskottsledamöter. Men om det emellertid må anses ursäktligt att hr C. A. Larsson egnat så ringa uppmärksamhet ät den för resten mycket illa redigerade paragrafen, att han alldeles misstog sig om dess innehåll och trodde att den en dast tillät konungen att afsätta dem som utträdt ur svenska kyrkan från embeten till hvilka fremmande trosbekännare alldeles icke kunna nämnas, så kan sådant knappast säögas om Carlens försök att göra ett godtyckligt afekedande på grund at konstaterandet af.det faktum, atv en person utt ur svenska kyrkan, liktydigt med säda sakning och dom, hvarom 36 3 R. F. hand lar, eller om hans bemödande att till sin hjelp frambegsvärja mormonismens buse. Man synes ha kunnat ega det anspråk på en faren lagutskottsledamot, som till på k gilvit rig min af avt ha trängt grnad i förevarande ärende, att han b att denna lag, som handlar om bekännare af annan kristen troslära än den latherska och om öfverghng tili af konungen erkända trossamfund, ieke har det ringaste a:t skaffa med den af honom supponerade mormonistiske borgmästare, med hvilken han sökta skrämma de korttänkta; ty nog antaga vi att-hr-Carlbo, lika med oss är öivertygad att mormonismen icke kommer at: af konuangen erkänna8 såsom kristen troslära, hvars bekännare få tillstånd att i Sverige bilda särskild församling. Den alltigenom rädande obonägenheten mot ändringar i lagförslaget gjorde sig emeilertid gällande äfven här, i det kammaren med 88 röster mot 36 biföll 3 oförändrad. Den 17 3 blef först efter ena stands öf. verläggning godkänd sidan den blifvit at K, M:t föreslagen och af utskottet tillstyrkt. Den erhöll således följands iydelse: Varder rättigheten till offentlig religionsötning af församling missbrukad; då må, efter ko mungens förordaande, denna rättighet upphöra. Samia lag vare, då föreskriften i 2 2 om anställan föresthudare icke efter: särskildt förelägganae fullgöres, Diskussiopen rörande denna paragraf inleddes af hr Treffenberg, som yrkade densammas Bterreunitterande i det ayfte att man måtte erbäålla ett tydligt och klart lagstadgande, huru ordningsmakten bör förfara i den händelse icie al staten erkändt religionssamfund skulle sanwmanträda till offenilig gudstjensta utöfvande. Han understöddes af grefve Sparre och frih. vön Schultzenheim, som begge beiklagade, att man. för närvarande icke eger mågot rättesnöre för bedömande af buruvida ordningsmakten eger rättighet att ingripa och förhindra konventiklar, hållna at frömmande trosbekännare. Hr Carlen ansåg deremot den föreslagna 3 både tillräckligt tydlig och i det förevarande hänseendet tillfyllestgörande, enär för de antydda fallen vore tillämpliga de allmänna stadgardena ilagen rörande församlingsfrihetens utöfning och dess missbruk. Åsigten delades atbrr Uhr, statsrådet Berg och Petter Olsson, söm be tonade att denna lag endast rörde fräxrsmande trosbekännare och derag religionsutöfning och således alldeles icke kunde hafva afseepde på personer, som stodo qvar inom gvenska kyrkan. k BEREDAS APalad Kammarrätten har TÅ 2iord