platser inom den svenska filosofiens historia Vi befara nemligen, att en och annan blan humanistiskt bildade läsate — och hos nå gon annan publik torde förf:s verk gvårli gen kunna påräkna spridning — låter sig afskräckas af den vidsträckta omfattningen Locke i all ära, så resonnerar man möjli gen, men vi ha läst så mycket om honon förut, att detta nästan blir för stark väl fägnad. Visserligen eger äfven denna af delning sitt värde och torde särskildt fö) examensstudier vid universiteten bli af myc ken användbarhet, men vi nadra dock, om det anförda resönnemånget är älldeles obe fogadt, Så Mycket mer som upprepningar bl Hästah döndvikliga, då ordningen komme; till de ntländska skolornas representanter Sverige. Att hålla den rätta medelväger har naturligtvis i alla händelser varit före nadt med stora svhrigheter, och man bör väl snarare hålla till godo med öfverflöd är med motsatsen. Efter den nämnda inledningen öfvergål fört, till Leopold samt det gustavianska tidehvarfvets öfriga mer eller mindre fram. stående tänkare: Thorild, Ehrensvärd och Rosenstein. Behandlingen mäste bär anses så mycket förtjenstfullare, som förf:s före gångare i skildringen och bedömandet af dessa ryktbara mäns teorler lemhat så myc ket öfrigt att önska tir vetenskaplig ejn pönkt. Hammarskölds år 1821 utkomna Historiska anteckningar rörande fortgån. gen och utvecklingen af det filosofiska studiet i Sverige äro icke just någon pålitlig källa, och äfven Geijers, Wieselgrens, Atter boms och Malmströms dithörande omdömen äro, som bekant, dels fragmentariska, dels äfven något vidtsväfvande. Förf. har med ospard möda kompletterat det bristfälliga, detta särskildt hvad angår Thorild, hvars djerfva och mångsidiga spekulation nu framstär uti åtskilliga fall i ny belysning. Förf:s kända förmåga af ett på en gång strängt vetenskapligt och allmänfattligt framställningssätt förnekar sig, trots en lindrig reservation mot den något starkt till tagna bredden, ingalunda i hans nya alster. Det bör derför kunna emotse en icke obetydlig spridning bland bildade läsare, hvilka särskildt skola hälla författaren räkning för hans sant fosterländska uppfattning och sträfvanden. Sjelf uttalar han den förhoppning, att redan det gustavianska idehvarfvets män skola i sin mån vitna lerom, att sjelfständiga filosofiska tankar sugna födas äfven i värt fädernesland och sålunda utgöra en vederläggning af den mening, enligt hvilken all filosofisk forskning Sverige — så vidt den egt något värde — vufvudsakligen varit ett återljud från främnande länder. Vi tillönska förf. en ostörd fortgång af ans värderika och vidtomfattande verk, hvilot är afsedt att innefatta tre hufvudafdelvingar, egnade, hvad den första beträffar, itom det redan utgifna och nämnda, ät Kants lära och dess införande i Sverige gewom Boethius, dess bekämpande af Leopold ch Fremling samt dess vidare utveckling. i Boethius och Höijer. I andra delen har örf. ämnat behandla Atterbom (såsom esteiker), Biberg. Grubbe och Geijer samt möjIgen äfven Törneros. Den tredje och sista elen är afsedd för det Boströmska sytemet,