— Stora teatern torde, med en sådan nouveaut, som Mignon och en sådan repris som Figaro, kunna påräkna bril janta affärer och länge nog finna sin salong hvarje representationsafton fylld af tacksamma åhörare, I går afton utfördes Chernbins parti i den sistnämnda operan för företa gången af fröken Hebbe, som med sin sång och aktion skänkte denna karakter mer än varlig dramatiek valör, anslog genom glänsande apparition och kostym samt för de båda synnerligen spirituelt sjungna arierna skördade rikligt bifall. Fröken Moe är tvifvelsutan en bland de täckaste och älskvärda-te Susannor, man på vår scen lärt känna. Hon göricke en gest och sjunger icke en ton, som icke klart och tydligt betecknar den i grunden redbara och sin Figaro osvikligt trofast tillgifna fästmön, men på samma gång är hela hennes uppträdande i detta parti utpregladt af en skalkaktig företagsamhet, ett lekfullt espigglerie, som bos hennes Augele understundom väl mycket försummades. Hennes sång är i de förtjusande ensamblerna samt den första arian förträfflig äfven ur dramatisk synpunkt, hvaremot sista aktens aria onekligen gifvits mera själfullt och varmt af en och annan bland de många konstnoärinnor, som föregått henne i lösningen af denna uppgift. Hr Janzons Figaro mottager med rätta de mest talande intyg på publikens bevägenhet. Naturligt är att i utförandet af ett så öfverrikt parti som detta erfarenheten mäste ega sina företräden och ungdomligheten sina. Hr Willmans ironi är vida mer skärpt, hans föredrag mer omsorgsfulit och säkert nyanseradt, men hr Janzong uppträdande erbjuder i oemotståndlig lynnets friskhet och hurtighet en god ersättning för hvad i fu!ländad konstnärlig rutin ännu kan felas ho: nom. Rosinas parti hade i går öfvertagits af fru Michaeli, som af den stora arian, nu såsom alltid, vann en lysande triumf. För öfrigt förtjena äfven br Håkanson (Almaviva) och hr Olsson (Bazil) allt erkännande för den bravur och säkerhet, hvarmed de utföra glansnumret i hvar sin roll och sålunda bidraga till det helas ostördt angenäma intryck. —u—