Vosges icke utrymmas, enär det skulle vara ytterst svårt, om icke omöjligt, att förlägga 56,000 man i de nämnda departementen, samt förbundet red störa omkostnader, sannolikt ippötende till 10 millioner francs. Sädan är den terräng, på hvilken den tyska och franska diplomation under den närmaste tiden kommer att röra sig. Preussiska herrehuset har förliden tisdag med stor röstöfvervigt antagit det af oss förut meddelade lagförslaget om förändring af författningens ärt. 15 och 18 angående States myndigktet, gönt emat kyrkän, Hvil Bet förslag föröt blifvit antaget af deputeädekammaren. Herrehuset har sålunda motsvarat det förtroende, som regeringen satte till det i denna sak, Emellertid var motståndet från centerns sida icke obetydligt och furst Bismarck hade sjelf infunnit sigi gessionen den 10 dennes för att genom sin FTällalignet och energiska vilja bereda framgång åt denna fråga. Utom Bismarck voro fem ministrar, bland dem Roon och kultusministern Falck, närvarande. Sedan frih. Zeålitz (förre civilguverhören i Slesvig) med bitterhet yttrat sig möt regeringens förslag geli beklagat liberalismens angrepp mot kyr kan, som enligt hans åsigt snart skulle föra till ett upphäfvande af all religion och konfiskation af all kyrkans egendom, uppstod rikskansleren för att i ett längre tal frawmhålla sitt eget förhållaude till de pölitiska härtierna öch statsregeringens hållning i denna fråga. Den föregående talaren, yttrade Bismarck, har beklagat sig öfver liberalismens framsteg under de sexäste åren. Under debatten i fjor om statens förhällande till kyrkan förutsade jag detta. Det är möjligt, att liberalismen skall göra vidare framsteg. Hvarför då? Förnämligast emedan det konsorVativa partiet befinner sig i ett upplösningstiliständ, emedan regeringens förtroende till det konservativa partiet blifvit rubbadt, alldenstund det konservativa partiet gifvit re geringen ett rmisstroendevotum i skolinspektionsfrågan. Förtroendet är en späd blomma; då det en gång blifvit brutet, uppspirar det icke så lätt ånyo. Det konservativa partiet har låtit leda sig af välmenande, men ensidiga och alltför ifriga mäv; det har på grnnd häraf måst återtaga sina egna beslut. De män, på hvilkas understöd den kungliga statsregeringeu trodde sig kunna lita, hafva icke endast svikit henne, utan derjemte gjort det på ett sådant sätt, att regeringen icke längre kunde sluta sig till dem, Konurvger kan hos 033 icke mera välja sina ministrar utan afseende på författningen och de joiitiska förhållandena. Det är de konservatives hållning, som hufvudsakligen kar bidra git till at: förmå mig att utgå ur statsministåren. I, mine herrar, hafven ejeliva gjort om intet förutsättningen och möjligheten för mig att leda statens angelägenheter i spetsen för ett konservativt parti af någon betydelse. I bören icke beklaga eder öfver ett tillstånd, som till största delen är framkalladt genom eder egen förskyllan. Den föregående talaren har, liksom hans vänner i deputeradekammaren, velat åt lagförslagen gifva en kyrklig och koufessionel karakter. Detta är dock en alldeles oriktig uppfattning; lagförslagen äro väsentligen af politisk beskaffenbet, Här är icke fråga om en kampi. mellan en evangelisk dynasti och den katolska kyrkan, icke heller om tro eller otro, utan om den evinnerliga striden mellan ko-! nungamakt och prestvälde — en strid, hvilken är lika gammal som menniskoslägtet, en strid, hvari konung Azamemnon invecklades l: med gpåmannen Calchaz i Aulis, och som icke endast kostade honom hans dotter, utan äfven hindrade grekernes inskeppande till Troja, en strid gom under meädcltiden fördes mellan påfvarne och de tyska kejsarne, och som slu:ade med, att den sista äctlingen atl det schwabiska konungahuset måste dö på schavotten under den franske eröfrarena bila. Vi hafva varit mycket nära en dylik situation. Om det franska eröfringskriget, hvars utbrott sammanföll med kyrkomötet i Rom och ofelbarhetsdogmens antagande, hade ledt till vårt nederlag, är det icke omöjligt, att kyrkans öfverrakt skulle föranledt en dylik tilldragelse. Likartade planer förefunnos före Preussens krig med Österrike 1866 och före traktaten i Oimitz 1851. Det ärimina ögon ett misstag, om man endast betraktar påfven som representant för kyrkan. Påfvedömet har alltid varit en politisk makt, som med stor kraft och bestämdhet gripit in i verldsförhållandena. Dess ständiga mål är statens underordnande under kyrkan, ett sträfvande, hvilket är lika gammalt som . sjelfva kyrkan. Om man säger, att vi ksyfta kyrkans undertryckande, så är detta ett vanställande af sanningen, beräknadt för den okunniga massan. Det gäller endast att uppdraga en bestämd gräns mellan kyr kans och statens myndighet, och denna gräns måste bestämmas så, att staten dervid. kan ega bestönd, ty i denna verlden är staten nu en gång den herrskande. Vitrodde, att i de stadganden, som förut voro upptagna i författningen, fanns ett modus vivendi med kyrkan, medan vi är 1843 hade gjort den erfarenbeten, att de män, som då höllo på statens myndighet och den lagliga ordningen, förnämligast voro valda i katolska kretsar. Denna tro har dock kommit på skam. Hvem, som närmare kände förhållandet, måste redan förut frukta, att vapenstilleståndet med kyrkan endast skulle blifva af kort varaktighet; men i följd af min förkärlek för fred föredrog jag freden med alla dess brister och svårigheter framför en strid. Det har kanske aldrig funnits en tid, som bättre lämpat sig för en öfverenskommelse med påfvestolen, än då franska kriget afslutades. Hvar och en, som varit med oss i Frankrike, vet, att vårt annars vänskapliga förhållande till xonungariket Italien under hela kriget var gpändt, hvilket förhållande fortfor ända till dessl. slut. Det var påtagligt, att förkärleken för i Frankrike i Italien var starkare än omsor gen om landets egna intressen, ehuru Italien , i förening med oss är 1866 hade måst tillkämpa sig oberoendet af Frankrike. Vil hafva utan andras hjelp kommit till rättal med Frankrike, men ået är ett faktum, atti. vi mäste strida med italienska trupper noder Garibaldi, hyilkens afresa hemifrån italienska regeringen kunde hafva hindrat. På ground härat inträdde en misstämning, som lyckligtvis nu är fullständigt ufvervunnen; vi voro då mycket långt från