3 I raskar. Är det något som slår med häp nad, så att man sitter och stirrar af re ;I förbluffelse, är det naturligtvis så mycke bättre. Läktaren älskar företädösvis stark: I vorbers, Något riktigt starkt för vär sven ska riksdagsläktare dock mycket sällan til lifs, men i brist på franska nationalförsam lingar och spanska cortes med buller oci bång, knutna näfvar, öfverdådiga armrörel ser, obegripliga utror, ömma omfarmningar -Ittmaningar på lif och död, så vill vår läk tare åtminstone höra någonting skarpt tonen, något som retar och sticker, utar att derför göra djupa sår, mycket mindre v vara af dödande beskaffenhet, ty blodtörstig lär Vår läktare visst icke. ,) Det har man åtminstone försäkrat mig på läktaren såsom ett mellanstick mellan -Jett par ganska storartade gärpningar. Det var onekligen vida mor tnderlibilande, sä get män, jä länge riksdagen ännu var uäg, Jdå kamrarne ännu sysselsatte sig med krö -ningsförslag, hofhållningssummor och pre mierministrar. Då var det onekligen rätt I mycket lit der nere på skådebanan. Då fick man t; ex, lära känna br Casparssen, förit lökånd för Åndra kammarens allmänhet, en jqvick och rolig snabbtalare, något begifyen på att vara. aut för ävick kanske, men gom förstod att sätta hhörarne i godt lynne, mölligggis ned vndaftag Alhr Jöns Pehrsjäom Då tick inan höra hr Staaf från StockI holm och hr Staaff från Helsingland, begge jrätt vackra röster, och läktaren behöfver icke anstränga sig för att uppfatta hvad de säga Då stod lir kiss Olof Färssön också ärp och visade med hågra träfando ord och-meod ett särdeles fyndigt sätt att gifva svar på tal huru man kan vara myc ket logisk, utan att någonsin hafva studerat lagarne för tänkandet, dag förmodat åtminstone att hr Liss Olof Larssons studier icke legat åt det hållet. Då fick man också höra hr Danielsson, en ung Ölandsnatur, för att icke tala om alla de gamla kämparne och främst bland dem den hvars namn ingen tidningsskrifvare näfnna Vågar, af fruktån att i ännat fall blifva dragen inför rätta. Det var onekligen vida lifligare dagar i kamrarne, till och med i den Första, der grefve C. G. D. Mörner fortsatte att, på tid och rum så väsentligt olika de gamla, försöka upprätthålla de Hartmansdorfiska traditionerna. Så dömer läktaren, och jag kan icke göra annat än återgifva läktarens åsigter, så yt: liga dessa än må vara. Hvad som dock. icke kunnat tindgå äfven denne ytlige läkjtares uppmärksamhet, det är den röda tråd, som genomgär den af några herremän inom riksdagen epunna tross, med hvilken de önska att statskeppet må bogseras in i deras hamn och dervid landtmannaflocken begagnas som bogserare. Trådeu sticker under gtundöin allt för bjert fram. Än ser man en stump deraf i den grefvens hand, än i en annans; än är det justitieministern, som får smaka trossen, än civilministern. Det är en märkvärdig tross, hvilken kan begagnas till uppslagsända i så många olika fall och som kan brukas både till dagg och bogsertåg. De, som begagna sig af den der ändan, kunna dock icke påräkna någon medkänsla på läktaren, och från läktaren kan man äfven se huru ej ens bogeerarne, det förr så lydiga arbetsfolket aflandtmannaflocken, vilja alltid ro åt samma håll som herrarne. Deraf uppstår en girning, som slutligen kan blifva betänklig ej blott för bogseringsarbetet, utan äfven för herrarne sjelfva. För några veckor sedan nämnde jag något om tecken och unger inom landtmannaflocken och om möjigheten af att de verkliga bondevännerna en dag kunna vilja reda sig sjelfva samt att deras första sjelfständiga bandling då sannolikt blir att kasta de falska vännerna öfver bord. Sedan dess har man från läktaren kunnat iakttaga nya tec ken, och snart är kanske öfverbordkastningen verkstäld. Den omröstning t. ex., som skedde i elfte timmen den 1 i denna månad, var i detta afseende högst märklig. Nittioen mot åttioen är visserligen en seger i och för sig, men en mycket klen seger, och man tål sannolikt ej många af det slaget. Första kammaren väckte i förliden vecka synnerligen uppmärksamhet genom sin öfverläggning om regeringens framställning angående inrättandet af elementarskolor för flickor. Det är ett stort ämne, hvilket läktaren kanske allt för litet uppmärksammat, ehuru jag visst icke tror att det är honom likgiltigt. Jag har tvärtom funnit, att han för sådana ämnen hyser långt större deltagande än hvad han sjelf vill erkänna. Det var också derför läktaren med stor uppmärksamhet lyssnade till hr wv. Kochs yttrande om våra flickskolor. Ett hundra tusen riksdaler till upprättande af 10 femklassiga läroverk för qvinlig ungdom må väl icke vara för mycket begärdt? Jo, det vore förskräckligt, menade grefve Henning Hamilton, f. d. chefen för ecklesiastikdepartementet, n. v. ledamoten af svenska akademien samt kansleren för universiteten i Upsala och Lund och öfverstyrande för carolinska mediko-kirurgiska institutet i Stockholm, alltså den högre undervisningens beskyddare i Sverige. Ettseminarium för tillklippande af undervisningsmönster i flickskolor vill hr grefven att Sverige skall bestå sig, men alldeles icke något vidare. Hvad hr grefven yttrade om de hvita mössorna torde kanske förtjena en närmare belysning, till hvilken vi måhända återkomma, men vi kubna ej underlåta att redan nu omtala det obehagliga intryck, som läktaren erfor, då hr grefven och universitetskansleren berättade sin mindre smakliga liknelse om de begge persikorna, Han hade i en fruktbod funnit två persikor, till utseendet lika, af hvilka den ena dock kostade betydligt mer än den andra. Hvad var orsa ken dertill? Jo, den ena hade fätt en liten fläck på skalet. Det är just för dessa små fläckar på skalet, som det är fara, när unga qvinnor skola vid universiteten . fortsätta sina studier, menade hr universitetskansleren, Liknelsen är ju rätt vacker? Eller hvad säger universitetens studerande ungdom? Hvad säga Sveriges unga qvinnor? Lyckligtvis fanns statsrådet Wennerberg tillstädes i kammaren och gaf hr grefven universitetskansleren svar på tal.