TOCKHOLM den 5 Mars. Också en undervisningsfråga. I de norra delarne af vårt land bygga och bo tvenne folkstammar af annan rot än den svenska och talande andra språk, än vårt modersmål. Finnarne i det nordligaste och lapparne i de tre nordligaste länen äro dock ej främlingar, utan goda svenskar, om än icke till tungomålet: såväl finsk som lapsk befolkning är uråldrig i norra Sverige, långt äldre än den svenska inflyttningen, båda äro meddelaktiga af svensk kultur, den förra i flere hänseenden oumbärlig för dessa nejders beboelighet och odling, den senare prisad, utom för andra goda egen skaper, äfven för sin hårdförhet och kraftfullhet i kampen med ett omildt klimat och en karg natur. tminstone den ena afdelningen, den finska, är stadd i tillväxt; om den andra, bragt i trångmål genom en oförnuftig lagstiftning, som skadat lapparne utan att gagna den af de bofaste förment representerade högre odliugen, är det svårare att med full visshet säga, men skäl sakmas ej för det antagandet, att äfven lappbefolkningen växer, Några siffror må anföras. Sammandraget af landshöfdingarnes femårsberättelser för 1856—1860 säger, att hela lappbefolkningen i riket sistnämnda år ej betydligt öfversteg det för de tre nordligaste länen angifna antalet af 5,100. Sämma berättelser för de två följande femårsperioderna upptaga lapparnes antal 1865 till 6317 och 1870 till 6611; Hvad finnarne i Norrbotten angår, märkes att femårsberättelsen för 1817—1821 sålunda anför befolkningen i länets kustland: omkring 25,000 svenskar, 7000 finnar, 500 lappar, berättelsen för nästföljande period: 26,000 svenskar, 8000 finnar, 350 lappar, den för 1861—1865: 16,426 finnar. Berättelsen för sistförflutna fem år angifver en någotlägre siffra (16,069), således en minskning, som i berättelsen lemnas oförklarad och torde kunna ber? af olika beräkningssätt, men som hvarken är nog betydlig eller under en så pass lång följd af år konstant, att den i det hela gifver anledning att betvifla den sedan gammalt iakttagna tillväxtens framtida fortgång. I mer än ett hänseende behandlas svenska statens undersåter af finsk och lapsk stam som samhällets styfbarn. I långa tider tyckas de och deras behof vara rent af bortglömda. Det är, flere andra exempel att förtiga, ett i detta fall karakteristiskt sakförhållande, att man i den följd af berättelser om folkskoleinspektionen, som nu fortgått sedan början af förra årtiondet, nästan alldeles förgäfves söker några upplysningar om folkskoleundervisningen för denna del af landets medborgare; endast i en enda af dessa berättelser finner man härom några få rader, till hvilka vi i det följande återkomma; den från ecklesiastikdepartementet utgångna offi eiella folkskolestatistiken tiger som muren om dessa saker — en brist, som isynnerhet . faller starkt i ögonen vid jemförelse med den norska folkskolestatistikens noggranna uppgifter om motsvarande förhållanden i Norge. När någon gång, såsom för fyra år sedan, en lagstiftningsåtgärd vidtages till bästa för en del af landets befolkning, som regeras och dömes på ett språk, den ej förstår, händer det att åtgärden blott skrifves på pap : peret, men lemnas i saknad af vilkoren för! det gagn den skulle afse. Staten har, kort sagdt, hittills gjort oförsvarligt litet för sina lapska och finska undersåtars behof af skolundervisning, gudstjenst och administration deras eget språk. Vitnesbörden om de olägenheter, som häraf a för den finsktalande befolkningen, äro så mänga och allvarsamma, att man knappt annorlunda kan förklara att de så länge förbisetts af regering och riksdag, än genom hänvisning till det faktum, att i allmänhet Norrlands förhållanden, i följd af denna landsdels isolering, varit i det öfriga Sverige mycket litet kända och i många stycken missuppfattade, I konungens befallningshafvandes i Norrbottens län femårsberättelse för åren 1842—1846 anmärkes sälunda att, medan den svenska befolkningen med lätthet reder sig i juridiska förhållanden, deremot den finska härutinnan befinner sig i en annan ställning, emedan hon med få undantag endast känner det finska språket, samt att, om den finska befolkningen ogerna lider några band af politistadganden, härvid bör tagas i betraktande, att den finska allmogen nästan blott traditionsvis blir anderrättad om de på ett för densamma främmande språk utfärdade föreskrifter, I nästföljande berättelse för 1847—1850 påpekas, att inom Torneå fögderi har inrättandet af folkskolor, i anseende till brist å finska läroböcker samt lärare, som äro kunniga i finska språket, ännu icke kunnat komma till ständ. Å det i Piteå 1858 församlade prestmötet (jfr dess Handlingar, sid. 34) förmäles från fjerde kontraktet, att för folkundervisningens ändamålsenliga ordnande, hvartill i de ofantligt vidsträckta församlingarne skulle fordras, i hvar och en, en fast skola och en eller flere flyttande skolor, vore föga utsigt, dels derför att allmogen icke tyckes ega hvarken håg eller förmåga att aflöna flere lärare, dels derför att tillgång saknas på i finska språket kunnige utexaminerade seminarii-elever. Det är för denna brists skull, som Pajala socken ännu saknar folkskola. Femärsberättelsen för 1861—1865 erinrar om, att alla rättegångsförhandlingar föras på svenska språket med biträde af tolk, hvilket försvårar dem, isynnerhet i brottmål. Folkskoleinspektionsberättelsen för 1867—1868 ådagalägger tydligt det stora behofvet af ökadt antal skolor i Norrbotten: äfven med afräkning af Lappmarkerna voro skoldistrikten — 7 till 8 qvadratmil, och barnen inom skolåldern, fördelade på de 44 skolorna, komma fyrahundra på hvarje skola. . Ett af hindren för detta behofs tillgodo!