-pmakteng oåterkalleliga undergång; sam slutligen, att när dagens skrän bar fö: stummats och den lugna, opartiska gransk I ningen, af vår könstitutionella historia be I gynner, skäll detj icke vara tvifvel unde: I kastadt, på hvilkens sida rätten har varit I denna konflikt mellan statsmakterna, oc Jatt hvad då skall läggas regeringen till las är alltför stora eftergifter för storthinget Beträffande den betydelse, regeringen an Itagligen i sitt omdöme ot inisstroende .Jadressens och den inotiverade dagordningen berättigade verkningar skulle vilja tillägg: jde stundande valen, ha emellertid antyd fningar förnummits, hvilka tyckas syfta der hän, att hon icke skall anse valen år 187: Iför slutligen afgörande, utan ämnar afvakt: valen år 1876, emedan hennes kombinerad gruudlagsförslag först år 1874 skola bl framlagda och således icke — då de skol: afgöras allra tidigant år 1877 — kunna bl valprograin för år 1876, Huruvida de här anförda förklaringarna öfver regeringens vägran att medgifva storthingets uttalander den med dem åsyftade verkan ptömmä öf verens med hvad regeringen, så framt hon derom sjelf skulle yttra sig, ville vidkännas. är naturligtvis icke möjligt att bestämdt af. göra. Den norska pressen saknar en er känd, officiös organ, och den omständigheten, att statsråden ärd ätestängda från storthinget, gör, att man icke heller der kan vänta att få någon fullt tillförlitlig redogörelse för deras åsigter och bevekelsegrunder. Det torde dock med temligen stor sannolikhet kunna antagas, att hvad som här ofvan blifvit yttradt hufvudsakligen öfverenstämmer med regeringens egen uppfattning, och isynnerhet att hon, om tillfälle erbjödo sig, skulle för. klara sitt beteende mot störthinget vara dikteradt af omsorg för upprätthållandet af de kungliga prerogativerna mot storthingets omnipotens, för att begagna ett af hennes vänner i storthinget begagnadt uttryck. Huruvida denna åsigt är konstitutionelt riktig, berättigad i de faktiska förhållandena och välbetänkt, är något, som jag icke här har att afhandla. Storthinget är nn midt uppe i arbetet med de äf regeringen och enskilda representanter för detsamma framlagda frågorna, I förgår inlemnade ett statsråd regcringens förslag om bifall till Inyntkonventionen af den 18 December 1872 samt de dermed i samband ståsnåe förändringarna i den nor ska myntlagstiftningen; desta saker skola underkastas en förberedande behandling af ett särskildt för detta ändamål tillsatt storthingsutskott. Såsom bilaga till regeringens förslag medföljde den reservation, som afgafs i den norska rayntkonventionen af professor O. J. Broch; det går, såsom förut meddelats, ut på att införa guldmynt fot, men utan någon förändringt i räkneenheten, ech det finnes utan tvifvel starka skäl att antaga, att denna lösning af frågan skall inom storthinget vinna större sympati än den, som gifvits genom myntkJöäventionen. Professor Broch här formulerat sin uppfattning af eeken i ett lagförslag, hvars hufvadatadganden säkerligen skola läsas med intresse, Det heter bland annat deri: Grundvalen för Norges myntsystem skall för framtiden vera pmid Speciedalerns värde skall motsvara 1:931 eller 1,61290 gram fint guld. Det skall präglas ett guldmynt till värde af fem speciedaler. hvaraf 124 stycken skola innehålla 1 kilogram fint guld. Detta gnldmyat behämnes guldkrona. Myntguldet skall vara en blandning af 0,9 vigtdeiar fint guld och 0,1 vigtdel koppar. En enldkrona skall således väga 85570 eller 8,96 gram. Guldkronan skall ha en diameter af 24 millimeter, Metörn räknas härvid till 3?16 norsk fot, För så vidt fullkomlig noggrannhet i afseende på finhet och vigt icke vid myntningen kan iakttagas, må af vikelserza öfver eller under normala finheten och vigten dock icke öfverskrida i afseende på finheton O,0015 delar och i afseende på vigten 10 milligram. Ingen utmyntning af hela silfverspecier skall hädanefter ske, Guldkronan upphör att vara tvunget betalningsmedel, när hon har lidit våldsam eller olaglig skada. TLikaledes upphör bon att vara lagligt betalningsmedel till hvar och en anitan än statskassan, när hon genom pötning har förlorat öfver 40 milligram at sin bestämda normala vigt. Guldkrona, som, utan att vara väldsamt eller olagligt skadad, har förlorat öfver 40 milligram i sin bestämda normala vigt, kan man hos stats: kassan fordra att få utbyta mot guldkrona, hvars vigt faller inom de bestämda gränserna. Norges bank skall vara berättigad och från den 1 Januari 1874 förpligtad att inlösa sina sedlar, oafsedt att dessa lyda på speciedaler silfver, med guldkronor. Dock kan inlösningen intill utgången af år 1876 tillika ske med tyskt riksguldmynt, tjugumark-stycken af normal vigt 7,965 gram, åså vida de icke falla under denna normalvigt med mer än 20 milligram, efter värde af 4 spd. 54 skilling, samt tio-mark-stycken med halfva vigten efter halfva värdet. Likaledes kan konungen meddela Norges bank tillåtelse att på samma sätt och under samma tidrymd begagna svenskt och danskt guldmynt, som måste erbjuda motsvarande garantier för korrekt vigt, efter ett värde motsvarande deras innehåll af fint guld. Alla förbindelser, lydande på speciedaler skola, utan afseende på förbindelsernas lydelse för öfrigt, infrias med det vid betalningstiden gällande myntet eller också med Norges banks sedlar. Eättegångsoch polissaker.