t bryta sig mot den tyska idealismen, under det den lInftiga eteriska bakgrunden, hvarpå , den brokiga reflexbilden framträder, är samt ma logiska ur-substans, som Spinozas kon , )templativa ande upptänkte åt sig. ) Ätven hos Herder rör sig denna poetise rande naturalism. Äfven för honom tänker naturen först menniskans tankar; hau talar Jom ett okändt något, som i sig innesluter ett slags allvetenhet och allmakt, om en .organisk princip hos naturen, om den öfTverallt utbredda organiska allmakten, hvarur han härleder kristallernas tillväxt, djurens Jinstinkt samt menniskans lif, verksamhet Joch öde. De motiv, ur hvilka det närvarande försöket med en Philosophie des Unbewussten har framgått, äro vid första påseendet allIdeles likartade med förutsättningarna under förra århundradet. Främst står idealismens strid med den i kraft förökade och öfver vetenskapliga framgångar stolta empirismen. Och likväl äro vi nu på en helt annan mark! Hartmanns lära har icke framför sig, utan bakom sig den lärorika beröringen mellan Jacobis, Goethes, Herders, Fichtes, Schellings och Hegels tankar och system. Icke af sig sjelf och osökt kan nu tanken på en omedveten intelligens fästa sig liksom vid en räddande punkt, för att åstadkomma ett godt förstånd mellan filosofi och naturvetenskap, göra materialismen oskadlig och inskränka densamma inom bestämda gränser, under den bestämdt uttalade afsigten att gifva en motvigt mot öfverskattandet af det medvetna förnuftet, på det den redan till hälften utsinade källan af allt sannt och skönt icke må fullständigt uttorka, och menskligheten inträda i en förtidig gubbålder. En det omedvetnas filosofi förråder redan i namnet en inre motsägelse i företaget. Icke från de nämnde förfäktarne af den genialiska omedelbarheten, utan från en strängt systematisk filosofi meddelar sig förf. hafva emottagit motivet till sitt försök. Ett ord af Kant står som motto för hans skrift och på ett annat ställe bekänner han att det varit studiet af Leibniz, som drifvit honom till de undersökningar han i sin bok nedlagt. I de anförda yttrandena af Goethe och bans samtida var det blott den faktiska befiatligheten af en andlig, det medvetna tänkandet öfverlägsen och derför för detsamma otillgänglig makt, som gaf sig uttryck. Blott ett gränsbegrepp, som de i sina högsta trosaninvgar poetiskt vågade vidröra, var det omedvetna för dem blott en i bakgrunden hvilande förutsättning, som gaf riktning och färg åt deras uppiattning af natur och mensklig historia. Vida djerfvare är Hartmaon. Just det omedvetna är: fältet för hans undersökningar. Efter det medvetandets omräÄdse sedan lång tid tillbaka j blifvit genomforskadt i alla riktningar, vill han hemta de derstädes förgäfvea sökta skatterna på ett större djup. Ur denna synpunkt vill han kasta ett nytt ljus öfver fysiska och psykologiska företeelser samt äfven öfver metafysiska frågor. Han vill verkligt bevisa existensen af denna sin princip, positivt bestämma densamma och upp höja den till en universell förklaringsgrund. Mot så högtflyganis planer resa sig, in. nan man ännu i detalj granskat dem, de vigtigaste skäl. Blir icke här et vidsträckt fält för den obesväradt diktande och ucaviivoie fouta sion på samma gång som för de fitos fiske fantasi, som vill med ens göra sig i:il herre öfver alla verldsalltets gåtor? Filosofi v ordej: under sådana förhällanden icke bli ont in): en slags mytologi, en materialism eller pani teism bekämpande mytologisk systembygg-: nad. Omedveten ande! Omedveten och dock i positivt bestämd ande! Man tänke efter, ! om vi icke här befinna oss i den mytologiska linien. Just detta är väl den urgamla! metoden för en diktande tro, att man nemligen utgår från det menskliga, men seder-; mera förkastar menuiskoförnuftets skrankor. i! Men den filosoferande mystiken torde icke j: vara mera att lita på, än den religiösa. Cär-lj det är en gång uppgifvet, och den nya verlds-4 förklaringen håller sig derutanför. Viskolall en annan gång söka att framlägga några : enskildheter af denna utan tvifvel ganska ls intressanta, men ingalunda hållbara åskäd-s ning.