LITTERATUR-TIDNING. Snnehåll: Modern filosofi. — Två kyrkliga uttalanden. — Litterärt från Italten, — Litteraturoch konstnotiser, Modern filosofi. Edv. v. Hartmann, Philosophie des Unbewussten. Vierte Auflage (Berlin 1872). IL Om någonsin ett systematiskt filosofiskt verk haft att gläda sig åt popularitet, så är det väl Hartmanns Erilosophie des Unbewussten, som under fyra ar utgått i fyra starka upplagor och gjort författaren känd, Åtminstone till namnet, vida utanför hans fäderneslands gränsor. Omöjligt är vissarligen ej, att många af hans läsare fäst sig vid de pikanta naturvetenskapliga detaljerna i bokens förra hälft och lemnat det rent filosofiska å sido, under det andra fängslats at de pessimistiska teorierna i de senare partierna — obekymrade om sammanhanget i det bela. Men detta sammanhang skall dock i sista hand bestämma värdet af denna allra nyaste verldsåskådning, och äfven de som ej sjelfve studerat arbetet torde utan motvilja kunna följa oss i en kritisk skärskådning, den vi företaga med stöd af flere ntländska journaler, företrädesvis dock at den solida månadskriften Preussische Jahrbicher. Ötvertygelsen att det ideellas rike icke helt enkelt sammanfaller med den medvetna tankens område, är noga räknadt en åsigt inom hvarje icke rent materialistisk verlds-Bskädning. Att med eftertryck framhålla det omedvetnas rätt, blir emellertid i syanerhet en uppgift gent emot en ensidig och högdragen rationalism. Då under medlet och slutet af förra århundradet känslan uppfordrades att göra sin rätt gällande mot förståndet, materlig begåfning mot förvärfvad färdighet, ursprunglig ideel makt mot for: smalism och regeltvång — då uppdök mer eller mindre bestämdt taoken på det omedvetea. Medan Lessiog och Kant förmer delst förnuftet gåfvo förnuftet mera djup, under det å synnerhet Kant med sträng og: grannhet ptstakade gränserna mellan Bensualism och fationalism, kände sig de mfndre kritiskt utyuwtade andarne tilltalade af id6n om det sinliga och andliga lifvets vexel verkan. Lika mycket talder som nkare, mera amatörer, än strängt vo tenskapliga le sofer, kände de den systematiska Vetenskapen än tilldragande, än frånstötande, och formulerade än i mera psykologisk, än 1, mera kosmologisk uppfattning tillvarons stora hemlighet, hvilken de på en gäng tyckte sig vara förtroliga med och fjerran ifrån. Ack, heter det i ett bref från Jacobi till forstinnan af Gallizin, det sorgligaste är, att vi alla och alltid ha allting blott som Jån: hvarje förnimmelse och hvarje färg i förnimmelse, föreställving och känsla. Värt medvetande utvecklar sig ur något, som ej bade medvetande, vår vilja ur något som icke ville, vår förnuftiga själ ur något som icke var en förnuftig själ. För Jacobi är tanken på detta Någet — hvari han igenkänner de gamles fatum — en beklämmande, ängslande tanke. För Goethe uppträder denna obekanta makt under namiet natur. Den är allt, och allt är i den; vi omgifvas och omslingras deraf, vi kunna icke befria oss derifrån och icke in: tränga djupare deri. Den har tänkt och öfverlägger ständigt, men icke som menniska, utan som natur. Man lyder dess la: gar, äfven om man reser sig mot dem; man verkar med denna makt, äfven om man vill verka mot henge, Den har intet språk, men dett skapar tungor och hjertan, genom hvilka den känner och talar. Man ser uti dessa aforismer läran i Syståme de la nature