eras inkomst icke uti en lika öppen dag, om jordbrukarens; väl sökte man att åt.omima ven dessa genom mångahanda både irekt och indirekt, ofta ganska tryckande joskattning, men alltid var och förblef dock jeskattningen af jorden och dess brukare l: len mest omtyckta och dem icke allenast af statsmakten, utan äfven af privatmakten llmännast anlitade källan för inkomsters rinnande till kassabehofvens fyllande. Men denna finanskonstens principlösa rå c vet under medeltiden gaf emellertid småingom vika för en, tillika med statsbehofrens stigande, inträdande, mera förfinad inanskonst. De gamla afgifterna af jorden, ! illsammans med allehanda andra direkta l. ch indirekta skattetitlar, förslogo icke ängre till fyllandet af de stigande statsbehofven; och man började derför att no-l sare undersöka, hura mycket staten kunde l anses berättigad att utkräfva af stätsborgaren såsom sådan, samt riktade dervid sin nppmärksamhet företrädesvis på jordbrukaren: man efterforskade, hvilken vore denl högsta qvot af jordens afkastning, som kunde l af staten tagas i anspråk — och för attl vinna den största möjliga inkomst, uppställde man sedan den välklingande principen om en efter denna norm lika beskattning af all jordegendom inom statsområdet. Men denna uppgift, hvilken onekligen, hvad likheten i beskattningen af jorden beträffar, är öfver: ensstämmande icke mindre med rättens, är med klokhetens fordringar, har ännu ?2) icke blifvit löst på ett tillfredsställande sätt; och orsaken dertill ligger icke endast uti sakens egna inre svårigheter, utan ännu mera uti åtskilliga inkonseqvenser och halfheter, som vidlåda sjelfva teorien, äfvensom uti det sega motståndet af enskilda intressen, Emellertid är den åsigten, att jordegendomen i och för sig, utan alla särskilda rättstitlar, redan i kraft af den allmänna statsborgerliga pligten, utgör tillräcklig grund för en skattefordran, ganska riktig; men vid sjelfva regleringen af den skatt, som borde påläggas jordegaren såsom statsborgare, skulle man billigtvis hafva fästat afseende derpå, hvilka statsrättsliga skattebördor redan förut blifvit lagda på jorden, isynnerhet på den vanliga rustikaljorden eller bondejorden. Man hade bort taga i beräkning dessa bördor efter deras verkliga beskaffenhet och således icke pålägga den jordegendom, som af dessa bördor redan vore mer än tillräckligt belastad, någon ytterligare skatt till staten, eller också, om detta måste ske, derförinnan Pefria den från de gamla bördorna: det var icke nog dermed, att man vid egendomsvärdes uppskattning gjorde ett afdrag derå för desza bördor, såsom utgörande ett vid egendomen likasom häftande oaflösligt passivkapital (skuld), utan man hade dervid bort betrakta deras belopp såsom en skatt, som verkligen skall utbetalas af jordegaren, och derför, om detta belopp uppnådde eller öfversteg (hvilket senare väl var nästan öfverallt förhållandet!) det mått för skatten, som i allmänhet borde iakttagas i afseende på den fria jorden, afhålla sig från all yt terligare beskattning af denna jord. Men detta har icke blifvit iäkttaget — derutiligger just orättvisan i de flere nyare grundskatteförordningar, hvilken framkallat fordran af sjelfva grundskattens afskaffande i allmänhet. NT mm fm För att emellertid kunna uppställa riktiga grundsatser rörande den så vigtiga grundbeskattningen, som nästan i alla länder utgör en hufvudsaklig källa för stats inkomsterna, fordras först och främst en klar utredning af grundbeskattningens sanna rättsliga natur och ekonomiska beskaffenhet, ty i detta afseende mötes man af en märk värdig olikhet i åsigter, likasom af en ofta förekommande motsägelse mellan teorien och praktiken. d Grundskatten är, såsom redan dess namn antyder, en realskatt, d. v. 8. en uteslutande och alldeles eget på saken, men icke på per sonen, lagd skatt. Äfven andra, indirekta icke mindre än direkta, skatter träffa vis gerligen ock omedelbart eller allra närmast sjeltva saken; men dåe utirycka likväl, åt minstone i regeln, endast en på personer ställd fordran, hvars titel och mått allenasi Kemtas från saken — för personens besitt ning af saken, för hans produktion af sa ken eller för hans njutning af saken — så som t. ex. förhållandet är vid beskattninger af kapital och lön, äfvensom vid förmögen hetsoch inkomstskatten; eller ock inne bära de endast en gång för alla en fordrar af en tribut af en sak eller för en sake skuld, och de vidlåda således icke sjelfva saken fortfarande såsom en dess bestäende skuldbelastning, såsom t. ex, tullafgiften kannetalsafgiften och andra konsumtions skatter, äfvensom skatten på gåfva, köp, ar m. fl. dylika skatter. Men grundskatten vi sar sig deremot såsom en vid sjelfva grun den eller jorden häftande realbörda, son belastar den närvarande innehafvaren a densamma alldeles eget och blott såsom så dan på ett sådant sätt, att vid ombyte a innehafvare den af den förre innehafvarer ännu icke utgjorda qvoten af denna skat icke vidare affordras och inårifves af ho nom, utan af hans efterföljare eller den nt varande innehafvaren af jorden. Denna grundskattens egendomliga, åtmin stone ur den närmaste företeelsen framgå ende, natur leder, om man med sträng kon seqvens fullföljer densamma, till ganska säll samma resultater, af hvilka verkligen någr: bland de mest påfallande blifvit obetingad yrkade och teoretiskt försvarade af aktad skriftställare (såsom t. ex. Sartorius oci Murhard m. fl), ehuru de likväl mestdel befinna sig i motsägelse med de grundsat 2) Detta skrefs af Rotteck år 1840, då grund bk skattefrågan redan stod på dagordningen na och hela det öfriga Tyskland i all mänhet. JE a Rn a rna nn