drakoniska svar, att det engick mig ej: att an er skyldighet hade att säga hvarken vem eller hvad han vore, hvarjemte han afviSade mig. Då jag till följd deraf sade den alla mildare känslor saknande mannen, hvem jag var och att jag vore tillkallad såsom distriktets ordningsman att skydda en husvill familj samt att jag som sådan vore försedd med styrelsens förordnande, gaf han mig ett så plumpt svar, att jag icke kan återgifva det. — Jag torde här få ästa uppmärksamheten dervid, att det var samme man, som sedermera, vid hr Jolins besök hos den husvilla, öfverhöljde honom med den högsta grad af oförskämdhet. — Jag tillsade då de öfrige fattige hyresgästerne, hvilka blifvit ålagde att utflytta den afhystas saker, att, då icke mannen sade sitt namn eller hvem han var, de ingen skyldighet hade att utkasta en medboende, eftersom jag hörde, att de betalade hyra för sitt husrum, och frågade hvad hustru Johansson förbrutit samt erbjöd mig att betala möjligen förfallen hyra för den olyckliga; och då den brutale mannen icke härpå gaf något svar, framställde jag samma fråga till alla kringstående, då allesammans enstämmigt förklarade, att de visste intet ondt om henne, men att en qvarboende qvinna vore orsaken till flere personers afhysning förut och nu dennas. Men knappt hade desse slutat, förr än den för mig obekante tillgr alltför högljudt ropade: det är et samma hvad ni säger, ty ni ären vanhederliga menniskor allesammans, som icke förtje ringaste vitsord. Och så fortsatte han sjelf en stund med utflyttningen, mot hvilken jag, då mannen icke ville säga med hvad rätt han handlade, protesterade, tilläggande: Låt honom göra detta våld eller vik då för detta våld, han får sjelf ansvara derför-. En stund derefter ankom, på kallelse af Pettersson, hvars namn jag nu fick höra i herberget, pastor Wikström, som jag hittills ansett som vän och en human och tillmötesgående man, synbarligen ör bes af tillsyningsmannens klagan, att jag tillsagt den husvilla qvinnans förra medboende, att de icke hade skyldighet att verkställa vräkningen, eller dylikt, hvilken skefva framställning till hr Wikström antagligen är orsaken till hvad som händt. Pastor Wikströms första ord till mig var, att ordningsmannen icke hade med saken att skaffa; att ingenting i herberget företogs utan hr W:s vetskap och på hans befallning; att han ingen skyldighet hade att meddela mig några upplysnivgar och att jag gjorde klokast, om jag aflägsnade mig. Jag erbjöd då 2 nytt i allas närvaro penningar för hyra och bad, att förrättningen måtte något uppskjutas, så att jag kunde få rum, åtminstone för natten, för de husvilla, men då detta vägrades, tillade jag: hvad skola tidningarna säga om allt detta? Hr W. svarade blott: å la bonheur, det rör mig ej.—— J Hd qvarblef tills de sista af Johanssons smulor blifvit utsatta i det fria och tog derefter höfligt afsked och gick. Att vidare orda i denua sak nu tillåter icke min tid; men villig, som jag är, skall jag lemva alla de Re för frågans vidare belysning, som af mig kunna lemnas, om anledning dortill förekommer. Blott det ber jag få upplysa, att icke ett ord i Dagens Nyheter för den 15 Januari berör pastor Wikströms Irene i denna sak, ehuru han var närvarande och sade sig hafva befallt samt till slut jomtv mig åsåg utflyttningen af den husvillas återstående mobilier — detta af ren grannlagenhet mot hr Wikström. Om han hade heft hjerta i bröstet för den fattiga, lidande familjen, hade han åtminstone nu, när händelsen den 13 var synlig i tidningen, åstadkommit rättelse och öfvat en hos hvarje menniskovän I barmhertighet samt med de rika tillgångar at husrum, hvaröfver han disponerar, antingen skaffat den husvilla och hennes barn under tak eller sändt dem tillbaka till Ladugårdslands fattigvårdsstyrelse, derifrån familjen var kommen, med ett ord, icke öfverlemnat dem åt köldens i den fria luften alla fasor. I detta afseende skref jag ock några dagar derefter, eller omkring den 20 Jannari, till br W., ehuru ntan framgång; tvärtom vidtogos nu åtgärder för att bringa frågan i ytterligare spänning, då han bestyrkte en af Pettersson uppsatt beklagelseskrift öfver min inblandning i de fattiges sak vid afhysningen den 11 Jannari, hvilken skrift sedan cirkulerat mel Jan ET myndigheter och styrelser, bestyrkte förhållanden, hvilka passerat långt innan hr W. kom tillstädes, .som han icke kände, då v icke talade ett ord med Pettersson efter hr :s ankomst till stället. Och då fattigvårdsnämnden icke ansett det nödigt att höra hvarken den afbysta Johansson eller ordningsmannen, måste händelsen hos nämnden sammanknyta sig enligt den oefterrättlige undertillsyningsmannens berättelse om sin egen oskuld, icke att han vid detta tillfälle visat en alltför obegränsad maktfullkomlighet, som icke varit på sin plats.. Det faktiska förhållandet i denna sak står under alla omständigheter ostridigt qvar, att en fattig familj blifvit utan barmhertighet utkastad ur fattigherberget Fåfinganoch förbjuden att der vidare inträda från den 11 till den 24 sistl. Januari, under hvilken tid hon saknade tillstånd att innebo hos någon eller inflytta sina tillhörigheter, hvilka senare den 22—nu I laglig väg — ånyo utkastades från det skjul vid brunnsiasarettet, dit de fem dagar förut blifvit flyttade från bergeu utanför herberget. och placerades der. hvarest ingen gerna uppslår sina bopålar; och att distriktets ordningsman, som går kommunens ärenden och har skyldighet såväl som rättighet att ofta under obehag och sällan utan egna uppoffringar tillse de fattige och hjelpa dem i deras bekymmer, inom distriktet afvisas och oförskämdt) bemötes af en ohyfsad och brutal undertillsyningsman, som kan vara passande till allt utom till de fattiges vårdare. ; za Den aktning, som vår upphöjda ordningsmannakår måste anses hafva och har, eftersom den innehar kommunens förtroende, har af fattigvårdsnämndens uppträdande till försvar för undertillsyningsmannen, som visat att han kan skymfa och förolämpa hvem som helst, icke blifvit sär-. deles skyddad ; och om det sätt, hvarpå dennal fråga, efter grundlösa berättelser af den, hvarsl. betalda tjenst det, underannan uppfattning, möjligen kunde gälla, utan vidare undersökning inom nämnden, biifvit upptagen; om hvem som helst, de fattiges plågoandar eller hjertlösa och hårda husvärdar för nödställde fattige få detta mönster till rättesnöre, så skall det icke förvåna l os3, om ordningsmannakåren. denna stam omkring I våra högt aktade fattigvårdsstyrelser, nedfaller till en skuggbild, hvars tjenst ingen hvarken ef-1. tersträfvar eller vill åtaga sig. Att den afhysta Johansson, undertiden mellan den 11 och 24 Januari, då hon var husvill, insmugit sig till sina vänner och förre medboende i herberget i ett kallt kök, är icke deras merit, hvilka förbjudit henne inträde, utan deras, som, med egen fara att blifva utkastade, af barmhertighet för någon stund. då de insläppte de arma, när de voro stelnade af köid, nemligen färgeriarbetaren Petterssons hustra i samma herberge. Hon sjelf hade sistlidne höst varit husvill och bott i en bod och kände således den husvillas) fe Må hon ock för sin välvilja att insläppa e utvisade mottaga alla deltagandes tack. Sist några ord om anfallet mot den husvilla, nära 50 år gamla qvinnan Johansson, för obevist osedlighet, som undertillsyningsmannen, för ; att hafva något, fattat till nödskäl. Atten gammal qvinna talar med en arbetare och kokar mat!? åt denne för. betalning, helst då denne arbetare ! som vi hört är yngre än Johanssons äldste son, i första giftet, får ieke kallas osedligt. men det var ju ändock ett skäl. — Vi våga likväl ifrågasätta, hum eda oÅ glärdalna akne mette ban a