Briggen Carl tppsökta företrädesvis sådan; Bar, Hvilkas Invånare ännu lefva i rönt hatuttillstånd och ej kommit i sådan beröring med de kristna, att de lärt att misstro dem. Vid åsynen af den stora seglaren samlade sig infödingarne vanligen på stranden, många af dem rodde sina små lätta båtar ut till fartyget, hvars besättning med vänliga åtbörder lockade dem närmare. När så en mängd kanoter hade lagt sig tätt intill bri , kastades på en gång tunga jernvigter ner i de bräckliga farkosterna, dessa sjönko, in. födingarne uppdrogos ur vattnet, bakbundos och kastades ner i skeppsrummet. De, som försökte ostkud, ibjelslogos med klubbor eller Bedskö8. Detta var det vanliga sättet att gå till väga. Men kom man till en ö, som förut hemstkts af menniskoröfvarefartyg och der öbsarne för denskull hyste misstankar, utkläddes någon af Carls sjömän till missionär för att ingifva dem förtroende. Och om ieko heller detta lyckades, slihdes en väl väpnad skara i land, som, Öfverföll infö dingarnes byar, antände dem och under förvirringen grep så många arbetsföra män, ynglingar och gossar, som ej kunde rädda sig med Äykten. De som gjorde motstånd dödades, När Carl KR detta sätt fått full last, styrdes kosan till Fidjiöarne, der de röfvade polynesierna hettes vara frivilliga invandrare och det de, under skenet at ett frivilligt uppgjordt arbetskontrakt, såldes till plantageegare för i medeltal 180 rdr stycket. å en af sina resor hade Carl fått en mycket stor last. Bland de röfvade polynesierna fätinos starka och modiga män, som nppmangde sina oOlycksbröder till kamp mot bofvarne, De voro instängda i skeppsrummet, oyäpmafla, nakne, men försökte att med tillhyggen från britsarne, som de sönderslagit, bana sig väg upp på däck. Men besättningen var på sin vakt och emvttög dem med gevärseld. Anfallet tillbakaslogs. Detta egde rum i solnedgången, natten föll på, och besöltningen, som fruktade, att nya anfall skulle göras under det rådande mörkret, sköt dalbrutet under nattens lopp ned i skeppsrummet på den sammanpackade menniskoskaran. När mora kom, var det tyst der nere, och de frivile utvandrarne befaldes komma upp på däck. Endast fem lydde i början kallelsen. Derefter kommo sju, som voro sårade. Alla de öfrige voro ihjälskjutne eller lågo så svårt lemlästade och ge i blodpölar, att de måste bäras upp på ck. De döde till ett antal af 40 kastades genast öfver bord. Men hvad skulle man göra med de svårt sårade? Der funnos icke mindre än 85 sådane. Såsom varor betraktade, hade dessa menniskor förlorat allt värde, och det var farligt att hafva dem ombord, emedan man kunde råka ut för någon visiterande britisk örlogsman. Äfven de kastades fördenskull i hafvet. För dem bland besättningen, som ännu bibehållit en gnista af mensklig känsla, var detta det svåraste göromålet. Det fanns bland offren halfvuxna, välbildade ra med vackra och milda anletsdrag och uttrycksfulla ögon, som bedjande faste sig vu bödlarne, när desse lyfte dem öfver relingen, för att kasta dem ned till de kring briggen simmande hajarne. Deras händer grepo kramp. aktigt tag i matrosernas kläder, deras läppar bådo på ett språk, som åtminstone bödlarnes hjertan begrepo, men om desse tvekade, stod bakom dem en man, som uppmanade dem — och Pp manade dem i-Jesu Kristi namn — att fullborda gerningen. Denne man var skeppläkaren dr Murray. Ty det hemskaste i taflan, som denna rätteZång afslöjat, är ovedersägligen, att religionen systematiskt brukades som ett medel att döfva ättningens samvete. Det var ett fromt lif ombord å briggen Carl. Morgonoch aftonbönerna försummades aldrig, Alla grymheterna invigdes med bön. När briggen låg utanför någon af de vackra polynesiska öarne, och man såg att infödingarne gjorde sig i ordning till att komma ut i sina kanoter, uppstäldes manskapet och doktor Murray predikade samt nedkallade himlens välsignelse öfver hvad göras skulle. Först derefter grep. man till jernvigterna och sänkte kanoterna. När en eller annan af besättningen kände ångest öfver de gräsligheter som föröfvades — och under rättegången ådagalades att de fleste af sjömännen, när de togo hyra ä Carl, ej visste hvartill man ämnade bruka dem — då var alltid doktor Murray till hands som samvetströstare. Han af, att det var ett sorgligt yrke man bedre; men, sade han, den som tvekar att fullgöra hvad som här är nödvändigt, begår dermed den största synden, t han tviflar på att vår herre Kristus kan oci vill bära i vårt ställe bördan af våra missgerningar. nligt tidningarne med den sista posten från Australien äro. kaptenen Josef Armstrong och styrmannen Charles Dowden dömde till döden, men benådade med lifstids tvångsarbete, enär under rättegången uppdagats, att den värste brottslingen var doktor Murray eller just samme man, som, då misstankarne med hänseende till en Carl vaknade och en rättegåvg var sannolik, skyndade att anmäla sig som kronovilne, för att sjelf undslippa ansvar. Det är evisadt, att Murray var egare till fartyget och att hela affären drefs för hans räkning. Allmänna meningen i Australien är i hög grad uppretad öfver att Murray står oåtkomlig för lagens straffande arm. en då han antogs till kronovitne, anade ingen att han var den främste I! brottslingen, och hade man icke ingått på hans anbud att uppträda som vitne mot medbrottslingarne, skulle saken svårligen blifvit så utredd som hon nu är. Af besättningen äro fyra man anklagade för! mord och vänta ännu sin dom. Tre andra äro för misshandel dömde till två års fängelse. Evgelska och australiska pressen ev enhälligt britiska regeringen att vidtaga de krafligaste åtgärder till denna nya slafhandels unlartryckande. Man kan ock vara öfvertygad att jå skall ske