MARTYN WARES FRESTELSE. Berättelse af mrs Wood. Öfversättning AR MATHILDA LANGLET. ) Tio pund kunde nog räcka: min bror lofvade skicka så mycket, Vi resa naturligtvis på billigaste plats: det är nu många år sedan jag hade råd att vara kinkig. Vore vi blott väl der, skulle jag ej fråga efter om jag också inte hade en enda penny i behåll. Vi kunde tigga oss fram till Washington. Helen Martyn hade så när lofvat att skaffa penningarne, men inaan orden hunno öfver hennes läppar, kom hon ihåg att hon omöjligen kunde gifva ett sådant löfte. Det hade på senare tider ej varit så godt om penningar i hemmet, och allt hvad hon och hennes syster Sophia kunnat få af fadren hade blifvit användt för ett särskildt ändamål, hvarom mera längre fram. Allt hvad hon nu kunde göra, var att uttala sitt hjertliga deltagande och sin ledsnad öfver att ej kunna hjelpa; och hon gjorde det i varma, uppriktiga ord, med tårar i ögonen. Fru Rotney såg huru uppriktigt deltagarde och smärta stodo tecknade i de vackra, fina dragen, och hon försökte undertrycka gin egen sorg. Men då Helen tog afsked, bröto tårarne åter fram. Ni skall ju säga honom ett vänligt ord då och då, när ni får se honom, fröken Helen? Han kommer nog att behöfva det, stackars gosse, ty han blir snart moderlös. Ja A R nr 22