STOCKHOLM den 4 Febr. Då vi erfarit, att från den slutna krets, der förslaget om en krönings-petition i en olycklig stund kläcktes, ej ringa ansträngningar, för att ej säga manövrer, nu utgå, i akt och mening att söka bereda framgång åt detta mer än illa betänkta förslag, finna vi oss föranlåtna att till ämnet återkomma. Det må låta otroligt, men är likväl sannt, att man såsom lockbete utlägger ingenting mindre än — grundskatternas och indelningsverkets afskaffande. Vi skola nu ej tala om den egendomliga, föraktfulla föreställning om urskilningsförmågan hos Andra kammarens majoritet, hvilken röjer sig i förhoppningen om napp på en sälunda utstyrd krok. Men hvad som mera förtjenar uppmärksamhet är det bevis, som häri ligger på underligheterna i personers tankegång, som vilja gälla för rent och oblandadt lojala, Eller är det ej minst sagdt underligt, om man ej sjelf märker det rentaf kränkande i förutsättningen af ett orsaksförhållande mellan folkrepresentationens villfarighet i kröningsfrågan och den konstitu-: tionelle regentens åsigter och vilja i landets vigtigaste angelägenheter, och att man ge-l nom ett sådant förfarande måste förskaffal: den, som man synes vilja tjena, en grym ll. anledning att af hjertat utbristai den gamla bönen: Gud bevare mig för mina vänner? Det erkännes visst allmänt, att lagar och former, ur hvilka anden flytt, äro, redan de, besvärliga och skadliga. Det borde då vara . lätt att medgifva, att ceremonier och former,l hvilka ej längre uppbäras af det känslooch föreställningssätt, de hafva att tacka för sitt upphof, blifva någonting vida värre, nemligen ovärdiga, då det alltid är tän kande menniskor ovärdigt, att under sken af allvar syssla med en tom och förnuftslös lek, Också nekar ingen nu, att kröningsceremonien numera förlorat sin betydelse, om den en gång haft någon. Ej ens deför det yppade motståndet mest sgensibla våga så mycket som tilldela den det elastiska epitetet vacker, Man hör dem tvärtom medgifva att — blir det kröning nu — så blir det den sista, dermed således erkännande, att detta bruk ej kan öfverlefva en kritik. Men huru kunna de; som så tänka och tala, huru kunna de vilja, att riksdagen genom en anhållan, som det blir mycket svårt att afslå, skall så godt som påtvinga den nye konungen den rollen — hvilken högstdensamme, efter allt hvad man om hans karakter känner, ej lärer finna afundsvärd — att framstå såsom den siste representanten af en tid, som motvilligt flyr, i stället för att unna honom rollen af den förste repre sentanten i vårt land af en ny tid, som förkastar de mögliga påhängen på ett statsskick, hvilket i väsentligare och bättre egenskaper söker garantierna för sitt bestånd? . Man åberopar — med hvad allvar, lemna vi derhän — folkets föreställningssätt, folktron, folkfördomar, som skulle såras, om kröningen uteblefve. Härom torde dock större delen af Andra kammarens ledamöter vara vitnesgill, och vitnesbörden från det hållet gå, skulle vi tro, i en annan riktning. Detta påkallande af fördomar, som i hast förvandlas till mycket respektabla, är äfven i öfrigt ett något misstänkt argument, kommande från dem, som eljest gerna vilja gälla för upplysningens varma vänner, och hvilka säkerligen eljest inse och erkänna, att fördomarne ej böra smekas och vårdas, ntan bekämpas och utrotas, Det förtjenar ihågkommas, hvad en talare i andra kammaren yttrade å den minnesvärda 16 Februari 1870: fördom, för hvilken man fordrar aktning, hvad är det? Jo, fördomen är en oförståndets son, en öfvertygelse stödd på inga eller falska grunder, hvaremot förståndet fört krig under århundraden, ja årtusenden, emedan förs ånd och fördom äro födda fiender. Hvad afseende skall väl då förståndigt folk visa en fördom, som är en fiende till förnuftet? Jo, man skall visa honom samma afseende som jägaren visar björnen i skogen. Han fruktar honom, han retar honom icke, men han utrotar honom så fort han kan. Samma aktning skall lagstiftaren visa mot fördomen. Att detta också icke är något nytt förfaringssätt, vill jag styrka med ett exempel ur en historia, som vi alla känna. Då Moses var på Sinai berg, för att emottaga lagen af Herren, gjorde den egyptiska fördomen sig gällande bland folket vid bergets fot, och detta hade till följd att folket gjorde sig en afgudabild, hvilken de tillbådo. Hvad aktning visade Möses för detta fördomens alster? Jo, han brände upp kalfven, gjorde honom till pulfver, strödde det i vatten och gaf det Israels folk till att dricka. Man talar vidare, under det man för öfrigt i allt annat än milda ordalag fördömer det obetänksamma fjesket hos upphofsmännen, om det obehag, ett afslag skulle medföra för H. M:t konungen, sedan nu förslaget olyckligtvis en gång blifvit väckt. Detta tal föranleder tvenne påminnelser. Först den, att folkrepresentationen väl ej kan vara skyldig att sjelf. samfäldt begå en faute, för att dermed skyla en dylik af några dess enskilda medlemmar. Den andra anmärk ningen rörande det omtalade obehaget är, att då H. M:t naturligtvis och otvifvelaktigt är fullständigt främmande för hela det obetänkta initiativet, ett afslag omöjligen kan blifva en personlig d6confiture eller uppfattas såsom hafvande ens den ringaste anstrykning deraf, Det flitiga talet om detta obehag kan derför leda till alldeles oberätti