Från Riksdagsläiktaren. (Bref till Aftonbladet.) IV. Gårdagens plenum i Andra kammaren hade åter igen till läktaren lockat åtskilliga af principalerne. Tiden för sammankomsten var visserligen klockan två och ett plenum på den timmen är sällan att betrakta som något annat än en liten aptitsup för kammarens ledamöter, hvilket möjligtvis kan vara retande för dem sjelfva, likväl icke all tid är det — sådant beror på vana — men just icke plägar hafva samma stimulerande verkan på läktaren, hvarför denna vanligtvis är mycket glest befolkad vid ett klockantvå-plenum. I går hade man dock kommit, emedan man visste att det skulle bestämmas till hvilket tillfälligt utskott kröningsmotionen skulle remitteras, och det vore ju ieke alldeles omöjligt, att vid det tillfället en liten skärmytsling åter kunde uppstå mellan motionens försvarare, i fall sådana gifvas, och motståndsflocken. Det är bäst att vara påpasslig, i fall man har anställning som åhörare i Andra kammaren, ty man vet aldrig hvad som der kan inträffa. Det oförutsedda, förr aldrig ens anade, helt och hållet oberäkneliga kan der dyka upp, och är åhöraren då icke på sin plats, så går han miste om något, hvilket han bra gerna hade velat vara med om. Emellertid blef i går ingenting af. Kröniogsmotionen hänsköts till det tillfälliga utskottet AZ 1, utan att en enda röst höj: des för att säga något om sjelfva saken. Man gick nästan misslynt från läktaren, men tröstade sig med att taga skadan igen en annan gång. Äuvnu har den som tycker om pikanta öfverläggningar samt kanske till och med älskar litet buller och en smula uppståndelse förhoppning på att kröningsaffären skall kunna gifva honom en intressant dag på läktaren. Kanske att han dock miss tager sig. Det börjar se ut som vore krö ningsflocken alldeles icke någon flock, åt minstone ej i Andra kammaren. Man nä stan smått skämmes för att bekänna sig till den flocken. Det är onekligen ett tidens tecken. Under sådana förhållanden blir det kanske alldeles ingenting intressant af. Om lördags-sammankomsten i Andra kam. maren talar man ännu i staden, och den som var nog lycklig att hafva åtminstone på läk tarn bevistat plenum tyckes hafva ett visst företräde framför andra menniskor. Det var heller ingen småsak att få höra hr Treffenberg för första gången sedan många år tillbaka samt hrr Werner Ericson och von Schoultz för allra första gången. Om hr T. nämnde jag något i går. Hr Werner Ericson sitter för första gången i kamma ren och får ej förblandas med sin äldre bror, hvilken redan är der hemmastadd. Begge äro de f. d. kaptener, begge representanter för Elfsborgs län, begge söner till vår store jernvägsbyggare, öfverste Nils Ericson, begge ännu endast på tretiotalet, begge aktningsvärda, till och med älskvärda, säga somliga, personligheter, men dervid stannar kanske likheten i det offentliga. Representanten för Wäne, Flandre och Bjerke domsaga, den äldre brodern, numera frih,, har visat sig ega och försvara åsig ter, hvilka den yngre brodern, representan ten för vestkustens badorter, tyckes vilja bekämpa. Denne yngre,hr Werner Ericson. synes till och med frän första början af sin riksdagsmannaverksamhet vilja riktigt klart och tydligt ådagalägga hvilken himmelsvid skilnad det är mellan den äldre och den yngre borderns politiska synpunkter. Dessa två nära anförvandter erinra i det afseen det må hända något om grefve Gösta Fre drik Liljenerantz och hans son frih. Johan Liljencrantz, fast än det var den yngre a!