Dagboksförfattareh Wttalar som en då all mänt rådande öfvertygelse, att om svenska kavalleriet efter den häftiga och blodiga affåren vid Bornhöfd (den 7 December) icke stannat qvar der, ntan följt danska armen i hälarne (danskarne fortsatte ostörda sitt återtåg till Kiel) och om derjemte Vegesachska divisionen den 9 December framdragits, så hade bestämdt hela danska armån blifvit tagen. Emellertid afslöts ett stillestånd, som tilländagick den ö Januari 1814, hvarefter skånske bataljonen marscherade till Bunsdorff för att deltaga i Rendsborgs inneslutning. Skansarbetena började och rekognosceringar verkställdes, hvarmed fortsattes till den 15:de, då underrättelse ankom att freden i Kiel (den 14 Januari) blifvit afslutad och att konungen af Danmark afstått sina anspråk på Norge till konungen af Sverige, och den förre såsom ersättning skulle erhålla svenska Pommern — hvarefter Rendsborgs iuneslutning genast upphörde och skånska bataljonen marscherade till Kiel, derifrån frih. Anckarsvärd af kronprinsen Carl Johan afsändes till Hannover, då befälet öfvertogs af den till major befordrade kapten OC. F. Bergenstråle. Efter freden i Kiel drog kronprinsen Carl Johan med sina trupper mot söder för att bistå de allierade makterna mot Napoleon. Den 27 Januari anträdde södra bataljonen marschen till Brabant; den 13 Februari ankom den till Hannover, den 5 Mars passerades Rhen vid Disseldorff, den 7 inträffade bataljonen i Aken, och mötte der sin älskade chef frih. Anckarsvärd. Två dagar derefter fick bataljonen order att marschera till Gällick, för att jemte andra trupper under ryske öfversten Mayroffs befäl deltaga i fästningens blockering; den 10inträffade bataljonen i byn Gustin och den 11 företogs rekognoscering med åtföljande förpoststrider. Batterier upprättades på Galjberget för det svenska artilleriet. Från den 12 till den 16 utfördes bombardement alla nätterna och förpoststrider. Den 24 Mars återvände bataljonen till Aken. Derefter formerades, enligt ingångna order, sjunde brigaden, hvllken var afsedd att qvarstanna i Frankrike under general Grahams befäl. Denna brigad utgjordes af Drottningens lifregemente, Engelbrektens regemente (begge tyska), skånska fältbataljonen, ett batteri artilleri med 8 kanoner och 100 man kosacker (en pult) m. fl. och till chef för denna brigad utnämndes frih. Anckarsvärd, Befälets och manskapets vid den ofta nämnda bataljonen sorg deröfver att nu skola mista sin älskade och vördade bataljonschet — sträng i tjensten, cordiale utom tjensten — kan ej beskrifvas, och deras enda tröst var att de likväl fortfarande skulle stå under hans befäl. Frih. Anckarsvärd hyste det förtroende till sin förre adjutant, fendrik B. Nilsson (21 år gåmmal), att erbjuda honom adjutantsplatsen, men då den nye bataljonschefen, majoren Bergenstråle, gaf Nilsson löfte om snabbare befordran, stannade han qvar vid bataljonen, och antog då friherre Anckarsvärd löjtnant Halden till stabsadjutant. Sjunde brigaden, således äfven Södra skånska fältbataljonen, återgick den 4 April till Gillick, men qvarstannade der endast till den 7, då brigaden åter bröt upp för att deltaga i Mastrichtsbelägring. ataljonen blef förlagd på högra stranden at Maas-floden och staben inqvarterad på det herrliga slottet Eisden, som egdes af grefve Goelose, medlem af provisoriska regeringen. Garnisonen gjorde flera mindre utfall, egentligen för att fylla sina behof, synnerligast af ved, och många smärre strider utfördes. Detta omvexlande lif jomte mycken vällefnad i de väl försedda qvarteren fortfor till den 20 April, då stillestånd afslöts med garnisonen, hvarefter de franska officerarne genast gjorde besök hos de svenska officerarne, hvarmed fortsattes till den 25, då sjunde brigaden bröt upp till Louvaine. Napoleons makt hade emellertid blifvit krossad, Paris hade den 30 Mars kapitulerat och med Ludvig XVIITI:s intåg den 3 Maj i Paris hade den politiska ställningen blifvit sådan, att de allierade makterna kunde låta sina härmässor aflägsna sig från de af Napoleon förut :beherskade länderna. Sjunde brigaden blef upplöst den 7 Maj; men frib. Anckarsvärd återgick dock icke till Södra skånska fältbataljonen, utan blef stabechef hos general G. Boye. Men de svenska trupperna fingo icke ännu återvända till sina hem. Enligt freden i Kiel hade konungen af Danmark afstått sina anspråk på Norge till Carl XIII; men norska folket godkände ej denna uppgörelse och kriget mot Norge blef således beslutet. Till den ändan skulle svenska armån, som stod på kontinenten, återvända till olika embarkeringsställen vid Östersjön. Den 7 Maj började denna rörelse för Södra skånska bataljonen, men den gick långsamt, emedan de öfriga kårerna skulle beredas tillfälle att hinna några dagsmarscher förut. Den 27 Maj passerades åter Rhenflode N a Fer och den stock. der tt fer a endtligen i Rofer -.rarligt slagsmål påföljande att Vlpeom Möllan skåningarne och Neri: act FöSalMente dervid fara 1if anildog