— hu Grundskattefrågan visar alltmer och merj enägenhet att träda i förgrunden vid inne-lstr arande riksdag. Hvarje gång anledning ans srekommer att beröra detta ämne, gripes!far en af talare från olika sidor, som synas ara angelägna att få med hänsyn till detamma angifva sin ståndpunkt, I dag hafva icke mindre än två, eller noga äknadt till och med tre öfverläggningar ppstått rörande denna brännande fråga — id remittei:andet af motioner, som innefattat örslag till hennes lösning. Först uppträdde hr Treffenberg och angat varför han ansåg grundskatterna böra afkaffas och de vilkor under hvilka han ville lertill medverka, Han bestred helt och vållet att för detta afskaffande något rättsinspråk kunde åberopas och han ansåg det ifven tvifvelaktigt huruvida denna åtgärd pore fördelaktig för staten, Deremot ansåg han saken ställa sig något annorlunda inasionalekonomiskt hänseende, enär genom dessa skatters afskaffande jordens odling möjligen kunde befrämjas. Vigtigaste skälet dertill vore dock italarens tanke den politiska våda, som vore förbunden med uppskjutandet af lenna åtgärd med hänsyn till det agitationsmedel, som frågan kunde komma att erbjuda, då om tre år nya val skola ega rum till hela Andra kammaren och till en betydlig delaf den Första, och dervid, om denna fråga då ännu vore öppen, den öfverallt lurande radikalismen kunde begagna den för att gifva åt kamrarne en sammansättning, som ingalunda kupde för det helas båtnad vara önskvärd. Men om talaren sålunda var benägen att för sin del medverka till grundskatternas afskaffande, så var det dock under vilkor, för det första, att frågan ej sättes i samband med försvarsverkets ordnande och begagnas till något köpslagande i detta afseende; för det andra, att ingenting annat än en afskrifning ifrågasättes, emedan enaflösning numera vore en öfvervunnen ståndpunkt; och för det tredje att åtgärden komme att skaisammanhang med en allmän revision af våra beskattningslagar, specielt beVvillningsförordningen, så att bevillningen på jordegendom ökas, i mån af grundskatternas afskaffande, till samma belopp som bevillringen å annan egendom, Vi ha här endast kunnat angifva hufvudpunkterna i hr Treffenbergs med vanlig liflighet och värme framförda yttrande, som öfverflödade af pikanta vändningar. I dess hufvudsyfte instämde hr P. Staaff, som särskildt med afseende å den förmenta rättsgrunden, som skulle finnas för skattejordsegarnes anspråk uti det sätt, hvarpå grundskatterna tillkommit, erinrade att åtminstone innehafvarne af nybyggeshemman icke kunde åberopa ens denna grund för anspråket. Hr C. A. Larsson sökte deremot visa, att hr Treffenberg, då han anspelat på det maktmissbruk, hvartill landtmannapartiet inom den nya riksdagen visat benägenhet, endast gaf luft åt sin obenägenhet för den nya riksdagsordningen, under det likväl, i hr Larssons tanke, erfarenheten gåfve honom orätt i detta afseende, Hr Hjelm bemödade sig att, med afseende på hr Staaffs yttrande om nybyggeshemman, visa det besittningstagandet af jorden och dennas uppodling gjort densamma till nybyggarens egendom, och att följaktligen någon rättsgrund icke funnits för de densamma åsatta grundräntor, hvaremot hr 4. Rundbäek ställde sig på centerns ståndpunkt och förklarade sig anse att enighet inom nationen ej kan ernås utan att grundskattefrågan löses, men att åter denna lösning endast vore möjlig, så framt man iakttoge moderation i anspråken och tillsåge att man icke gjorde sig saker till att vilja vältra skuldbördan från egna skuldror på andra samhällsklasser. Något senare under loppet af sammanträdet, då hr Jöns Pehrssons motion om indelningsverkets afskaffande föredrogs, begagnade hr Werner Ericson tillfället att uttala den åsigt, att både indelningsverk och grundskatter öfvergått till realonus och ingåtå egendomens kapitalvärde, till följd hvaraf deras 2fskaffande icke kunde ur någon rättsgrund påyrkas. Han påpekade för öfrigt, att br Pehrsson i förra delen af sin motion antydde att icke något försvar alls var behöfligt, men att han sedermera till och med saknade ord för att uttrycka sitt förakt för dem,som ej vilja åtaga sig de bördor, som nu åligga den onererade jorden. Sina åsigter rörande grundskatterna utvecklade hr Ericson sedermera närmare, då hans egen motion om dessas kapitalisering föredrogs. Han sökte dervid bland annat visa, att deras afskaffande icke vore till förmån för jordbruket, ieke ens för någon viss samhällsklass, utan endast och allenast för de nuvarande inehafvarne, samt att man från deras sida, som yrkade på afskrifning, bemödade sig -förblanda skattejordegarne med den stora massan af folket, under det atskrifningen i sjelfva verket icke vore något annat än at till förmån för de puvarande skattejordegarne belasta hela den stora massan med nya bör dor. För sin del ville tal. aldrig medgifva att det xunde vara politiskt klokt, såson det hette, att göra hvad som icke vore rätt Hr v. Schoultz, som förmälde sig tillhör: centern, befanns dock i sin argumentatior i denna fråga stå på en temligen deciderac landtmannapartistisk ståndpunkt, i det har — bestrad hvad som blifvit yttradt beträffande saknaden af all rättsgrund för afskrifnings anspråken och tillika förfäktade den åsigten att afskrifningen icke skulle blifva någo! personel fördel för skattejordens nuvarand innehafvare, utan komme att blifva en förde för jordbruksindustrien. Tal. vitsordade äfven att inom Göteborgs arbebetareförening vor sympatierna för afskrifningen och man hyst dar ingen farhåma för an daraf höärflotand.