Om qvinnans religiösa uppfostran. At Rev. BR. F. Littledale. (Efter Contemporary Review.) (Forts. från gårdagsbl.) Men nu för tiden blifver det allt svårare döh svårare att förutsäga hvarje enskild qvinnas lott i lifvet, och det går ej längre an att uppfostra henne för etv enda kall i verlden, med utsigt till möjligtvis ett eada annat, icke som ett frivilligt alternativ, utan som en tillflykt i brist på det första ech egentliga kallet. Målet för all uppfostran, och isynnerhet den religiösa uppfostran, borde vara utvecklingen af alla själsgåfvor i riktigt förhållande till hvarandra. så att hvar och en skulle vara förberedd för mottagande af den särskilda undervisning, somsedermera kunde behöfvas för det särskildta arbete endera komme att utföra, Detta vill med andra ord säga, att uppfostran skulle stå till lifvets olika yrken i samma förhållande som elementarskolan till den tekniska skolan. Sålunda skulle qvinnan vara förberedd att i hvarje fall kunna försörja och sköta sig sjelf, och den tomhet och obetydlighet, som nu ödslägga så mången qvinnas själ, skulle kunna hällas inom tillbörliga gränsor; och det är detta, eom är af vida mera vigt för qvionaus emancipation än både nya förvärfskällor och valrätt. Ty det etiska värdet af all religionsundervisning, (äfven om man utelemnar salighetsläran) består i att höja lifvet till en högre och renare atmosfer än blott verldslig bildning förmår, så att religionen verkligen blir ett ljufligt, icke blott ett gladt bådskap. Och de fleste försvarare af qvinnans frioch rättigheter medgifva otvunget att don högre själslyftning, hvarpå de hoppas såsom resultat af dessa frioch rättigheter, i deras ögan har vida större värde än den möjliga vinst, som uppkommer genom arbetets rättvisare fördelning. Man må icke säga att denna fordran är något nytt, ty om vi gå tillbaka till äldre tider, möter 058 i kyrkohistorien samma teori, och hvad bättre är, denna teori i praktisk utöfning. Det skulle förmodligen ej väcka aunat än förvåning om nu, efter adertonhundra år at kristendomens herravälde, spordes i något land att en bibelrevision blifvit företagen på uppmaning af fruntimmer, eller att kommentarier till någon grekisk eller latinsk auktor blifvir dedicerade till något fruntimmer på grund af heunes lärdom, Detta skulle dock ej vara det minsta mera än det litterära förhållande, hvari S:t Hieronymus, den störste bibelkritikern på sin tid, stod till åtskilliga af fruntimren på denna tid, medan han var sysselsatt med sin ryktbara öfversättning af den hebreiska bibeln på latin, Marcella, Principia, Paula, Eusta Mia, Fretelia äro några af de ryktbaraste i denna grupp, medan en Macrina, Anthusa och Olympia nästan på samma gång inom österländska kyrkan lyste med sin lärdom och sitt snille. Den gamla kristna kyrkan erkände verkligen qvinnans ansvarighet för sina egna gerningar och frigjorde henne i ordets sanna bemärkelse, Den tidens lärare uppletade icke blott ett stycke religion, som de tyckte kunde passa både henne och deras egna åsigter, utan de meddelade qvionan hela religionsläran oafkortad och oförfalskad. De nöjde sig icke med att oproportionerligt utveckla qvinnans känslighet, ömhet och undergifvenhet. De voro alltför skarpsinniga för att fastna i dylik moralisk dy: deras mål var att stärka qvinnan der hon är svag, icke att öfverdrifva hennes svaghet till skada för dem sjelfva och för hela menniskoslägtet. Dessa åsigter förändrades icke ens under emm NR