Hr fnansministern dersmöt tycktes icke del dessa åsigter, ty icke innebure väl ktonobre bäringsskyldighetens afskaffande någon egentli indring i grundskatterna. Tet vore dessutor SZeneralpoststyrelsen, man i detta hänseende vor tack skyldig, icke br finansministern, som, ge nom att nu, då finanserna verkligen medgitv skattelindringar, underlåta föreslå sådana, beta git talarens parti den sista smulan af förhopp ning om tillmötesgående från hans sida. De vore dock-i sanning märkvärdigt, om, sedan åsig terna om grundskatternas jemnare och rättvisar fördelning allt mera gjort sig gällande äfven ho alarens motparti inom Andra kammaren och ick Mindre inom den Första K. M:ts regering fort farande skulle anse sig förhindrad derom gör: framställning. Under sådana förhållanden åter stode emellertid för tal. och de med honom käm vande ingenting annat än att hängifva sig å len förhoppning, att den dag snart måtte ran das, då andra åsigter skola blifva inom konun gens råd bestämmande. fär Jöns Pehrsson ansåg det ännu vara all ör tidigt att betyga krigsministern sin tacksem het, ty dertill voro hans ord alltför sväfvande Hvad den kongl. propositionen beträftade. trodde tal. det blifva nödvändigt, att med kraft tillbaka visa alla deri förekommande ökade anslagsfor dringar, som icke äro alldeles nödvändiga, då man icke kunde göra sig räkning på, att de goda tiderna städse skola fortfara och detien framtid torde blifva svårt att göra behöfliga inskränk. ningar, om man blott en gång gifvit ifrån si alltför fria tyglar. Tal. ville nu icke gifva sig in på några speciella anmärkningar rörande pro: positionen, öfvertygad som han vore att fram. deles dertill få rika anledningar, men hoppades att statsutskottet med all möjlig samvetsgrannhot skall skrida till granskningen af den adigra volymen. Sedan grefve Posse och statsrådet Wern ytterligare vexlat några ord, afslöts debatten rörande dessa delar af den kongl. propositionen, Hr Gumelias, som derefter erhöll ordet, gjorde några erinringar om önskvärdheten af att riksgäldskontorets göromål allt mera öfverflyttas på statskonteret, på det att förstvämnda verk måtte blifva reduceradt till sitt nrsprungliga och enda ändamål, nemligen att taga befattning med rikets gäld. Om den k. propositionen i detta afseende icke gått så långt, swim tal. för sin del hade önskat, så ginge den i em annan fråga allt för långt, då den föreslår norsa stambanans fortsättning norr om Storvik, och detta till på köpet såsom en bredspårig bana. Den föreslagna riktningen vore dessutom förkastlig såsom varande alltför mycket ostlig. Tal. redogjorde utförligt för, huru han tänkt sig dessa trakters ernvägsbehof bäst tillgodosedt medelst privata anor, hvilka nu i högre eller ringare grad komma att lida men af den föreslagna statsbanan. Statsrådet Bergström sade sig icke blifva öfverraskad att från det hållet finna motstånd mot M:ts proposition om norra stambanaus fortsättande, men trodde tillika, att hvarken de anmärkningar, som nu blifvit framstälda, ej heller le, som möjligen framdeles komma att göras, kunna tillbakavisa fyllandet af det verkliga behof, som här föreligger. Hvad anginge den ofta framkastade anmärkningen, att en norrländsk stambana alltid måste byggas smalspårig derför utt de väntade bibanorna med säkerhet blifva smalspåriga, så ville hr statsrådet fästa upp märksamheten på, att denna stambana har att i rämsta rummet vänta fraktgods från de stora lottlederna, hvarför man mindre får fasta si rid de möjligen uppstående bibanornas beskafenhet. Smalspårighetens företräde hade dessitom just på den allra sista tiden blifvit satt nycket i tvifvel i de länder, der man haft tillälle inhemta erfarenhet om detta byggnadssätt. ätt exempel derpå vore Norge, hvarest man relan är betänkt på att förändra vissa banor från maltill bredspåriga. Den vestligare riktning, om den föregående tal. föreslagit, kunde hr tatsrådet ingalunda gilla, då banan derigenom kulle komma att genomlöpa nätt upp de sämrta trakterna af hela Norrland. . Hr P. Staaff protesterade mot hvarje försök tt genom en liniestrid söka på något vis förena den stora och för hela landet så betydande rågans lösning. Den af regeringen föreslagna iktningen hade dessutom af hela Norrland helats med bifall, hvaremot tal. kunde försäkra, tt en bana, anlagd enligt hr Gumeelii åsigt, a skulle tillfredsställa norrländingarnes ehof.