strun kunde hemta sig från den döfvande verkan af dessa förfärliga ord. Men i västa minut rusade hon vildt upp och ropade, som en drunknande ropar om bjelp: Eruest, o! — nej — nej! du kan inte behandla mig sk! Ernest! min make! — 0, moder, moder! Hon steg upp för art gå till dörren, men naturen hade biifvit allttör hårdt pröfvad. Vid första steget såg hon ej mera nägonting; och i nästa ögonblick nedföll hon ai dånad, med hufvudet och axlarne hvilande på den högkarmade stolen. TOLFTE KAPITLET. Mr Vane hade just följt Margaret Woffington och hjelpt henne in i portchäsen, sedan han tagit ett sorgligt afsked af henne. och gätt tillbaka in i ein egen förstuga, dä han tyckte sig höra sitt pamn ropas af en siämma, hvars ton nästan skrämde honom. Han ilade in i matsalen. Der hade han så när stupat öfver sin afdänade hustru, som låg der, strax för dörren, halft på golivet, halft på stolen, Då han säg henne ligga der, dödsblek och orolig, grep honom en ohygglig aning; han kastade sig på knä bredvid henne. Mabel! Mabell ropade han, min ä skade! min oskyldiga hustru! O Gud! hvad har jag gjort? Kanske det är trötthet — kanske hon har svimmat! Nej, det är ej al t ma hakom honom. l skrek en hes ie Jaraen irande CY unsbondens ausigte. -Nej, det är ej af trötthet, ni hjertlösa bof! Det är ni som har dödat henne med er Jesabel och edra skökor, ni skurk!