STOCKHOLM den 27 Januari lv Det visade sig vid dagens sammanträde i Andra kammaren, att de vederbörande, som föranstaltat framställandet i kamrarne!l af den i lördags afgifna motionen om en begäran från riksdagens sida angående konungens och drottningens kröning, lätit komma sig till last en oförsigtighet och taktlöhet. som väl må kallas oursäktlig, då de tagit detta steg utan att hafva på förhand förvissat sig huruvida ett sådant förslag hade att påräkna ett någorlunda enhälligt bifall inom kamrarne, Nu hafva de med sitt förslag framkallat en debatt och vutering, som, hvilken den med mer eller mindre knapp majoritet vunna slutliga utgången än till äfventyrs må blifva, helt visst mäste anses snarare vara egnad att göra om intet, än att framkalla föranstaltandet af den ceremoni, hvarom fräga är, och att, om den kommer till stånd, i alla händelser vid densamma fäster ett minst sagdt obehaglizt minne. Då vice talmannens, frih. Akerbjelms, mo tion i kammaren föredrogs, lemnades erdet först åt hr Hedin, som yttrade ungefär följande: De reglementariska föreskrifterför riksdagen, hvilka gillades och antogos den 8 April 1868 och hvilka, såvidt mig är bekant, ännu icke äro upphäfda, säga i 3 3: Talmännen och vice talmännen, jemte tre af hvardera kammaren för hela riksdagen eller för viss tid utsedde ledamöter, böra, så ofta någon af talmännen det anser nödigt, på kallelse af taimännen sammanträda. för att rådpläga om hvad de i afseende å ärendenas föredragning och göromålens gång kunna finna lämpligt att hos kamrarne föreslå. Uttrycket är tydligt nog. Dermed kan naturligen icke menas någonting af talmanskonferensen på egen hand påfunnet, ty paragrafen uppdrager icke åt talmanskonferensen att hitta på motioner, utan derigenom lemnas endast åt densamma det uppdraget att öfverlägga om och föreslå hvad den finner nödigt för de på annat sätt sa ärendenas behöriga föredragning och gång. Detta är den första anmärkning, som otvunget och sjelfmant erbjuder sig vid afgörandet af det förslag, som nu föreligger. Någon förvåning torde nemligen vara ursäktlig vid det faktum, att talmanskonferensen på sätt nu skett funnit för godt att öfverskrida gränserna för sin befogenhet. Den andra anmärkningen är den, att man kanske till och med icke saknat anleduing tilll någon förtrytelse mot de riksdagens delegerade, som velat begagna sin ställning för att föreslå något, som måste verka liksöm ett moraliskt tvång, då motståndarne väl veta, att de i annat fall blifva stämplade såsom illojala. Men, lemnom detta! Med eller tan talmanskonferensens initiativ är nu en motion väckt i denna kammare och den skall således i grundlagsenlig ordning behandlas. Låtom oss då något betrakta denna motions innehåll och motivering. Den åberopar såsom hufvudskäl, synes det mig, den 10 i Norges grundlov. Denna paragra? säger dock icke att kröning skall ske i Norge, utan blott Kongens kroning og salving skeer, efterat Hau er bleven myndig, i Throndhjems domkirke, paa den tid og med de cer. monier, Han selv fastsetter. Paragrafen innehåller således enligt min uppfattning föreskrift rörande kröning, om och när en sådan skall ega rum, men visserligen icke något absolut bud, att den skall ske. Men för öfrigt vill man i paragrafen läsa ett sådant absoiut bud, hvad mera då? Lider mähända Sveriges ställnind i unionen, om icke motsvarande svensk ceremoni firas? Förmodligen finnes icke i Sveriges land någon, som vill påstå detta. Den anförda paragrafen i Norges grundlov tål att vidare betraktas. Den säger, att kröning eger rum på den tid, konungen sjelf bestämmer. Tydligare, än här har skeut, kan icke initativet läggas uteslutande i konungens hand, och ett tydligare bevis, än den framlagda frågan erbjuder, kan icke åvägabringas derpå, att det fiunes oändligt mycket mera takt i denna 10 paragraf än hos den svenska riksdagens nuvarande talmaaskonferens. Den frihet, som Norges grundiov i detta hänseende tillerkänner konungen, lemnades honom redan i de gamla landskapslagarne. Hvilket är då bättre, denna frihet eller en underdänig anhållan, som måste blifva liktydig med moraliskt tvång? Om vi vidare vända oss från den formella till den reella sidan af saken, hvad är det då man afser med denna framställning? Menar man kanske, att styrkan af de konungsliga förpligtelserna till land och folk skall ökas genom orimliga, för den ene osmakliga, för den andre löjeväckande ceremonier? Eller är man så osäker på egna känslors styrka, att man måste genom teatraliska tillställningar pigga upp dem till en högre värmegrad? HEiler lefver man ännu år 1873 i den föreställning, att man genom dylika folknöjen, hufvudsakligen afsedda för barn och gamla qvinnor, kan hos den stora massan bibehålla vördnaden för konungamakten? Tror man kanske att förrättningen är behöflig af samma skäl, som augurerna i det gamla Rom fortsatte med sin fågelskådning äfven sedan de icke längre kunde mözas i sin skrymtan, utan att bele hvarandra? Är man förvissad, att icke i våra dagar det rätta värdet af dessa ceremonier genomskådas af dem, för hvilka de äro afsedda, och att man icke derigenom åstadkommer just motsatsen mot hvad man åsyitat? Allmänheten skall, utan tvifvel, deri läsa den konungadömets sjelfbekännelse, att det behöfver sådan puff och humbug för att kunna fortlefva. Jag protesterar mot uvpvlifvandet af ett NAS mh AS mA 0 MM fe BR Ö et br brjo oo 0 Fb NN