å ena sidan en våldsam passion (i fru de Rioms person) och den lumpna egennyttar och blaserade odugligheten (hos fru Verdier och hennes son) uppställa, brytas mot san ningskärleken, ridderligheten och uppriktig: heten, liksom de misstankar, man slutligen lyckas ingifva mannen mot sin hustru, häf. vas genom de omisskänliga bevisen på så väl makans som vännens trohet. Han full bordar sitt offer och väljer fattigdomen, dermed vinnande den lycka, som blott kan grundläggas af kärlek, mod och ett allvarligt arbete. Sådant är det både vackra och rätt ovan liga innehållet i detta stycke, som förtjenar kallas en verklig sedekomedi, emedan den framställer å ena sidan den slapphet, egoism och njutningslystnad, som utgjorde svaghe ten hos det andra kejsardömets Frankrike. och å andra sidan den ärlighet, der krafi till handling liksom till uppoffring, som ärc de enda botemedlen för ett sjukt samhälle Det sålunda anlagda skådespelet är äfven i sina allra flesta detaljer särdeles väl ut fördt, med strängt iakttagande af den så nö diga vexlingen emellan starkt spännande och qvickt roande scener. Möjligen skulle man k nna göra den anmärkningen att fjerde akten ej kan fullt så lifligt som de föregå ende hålla intresset uppe, men det hela efterlemnar ej blott ett högst behagligt intryck, utan ock en verklig behållning för både hjerta och tanke. Karaktersteckningen är i allmänhet särdeles väl gjord. Maurice, de BSalinis och Lucile äro alla mycket goda figurer, den se nare må hända den djupast tecknade, der hon efter en strid inom hennes eget hjerta utvecklar sig till allt större klarhet om både sina rätta känslor och sin pligt. Partiet uppbäres ock med stor förtjenst af fru Hvasser, äfven om hennes utförande af någrs scener skulle lemna rum för en viss tvekar huruvida hon ej använder ett för konversa tionskomedien något för starkt patos. Hr Elmlund och Fredriksson gåfvo de begge andra hufvudrolerna med värme, måtta och sanning, Förträfflig är också författarens teckning af Prosper, den misslyckade, f. d poeten och advokaten, inkarnationen af der slapphet i såväl åsigter som handlingskraft som utmärker endel af den franska ungdomen Den i sig sjelf högst intressanta karakte ren erhöll genom hr K. Almlöfs återgifvande en relief, som gjorde den ännu intressan tare. Mest lyckade och originella förefalle osg dock ett par af birollerna, nemligen der gamle fadren, en humoristisk flgur af äkte skrot och korn, åt hvilken hr Hedin förlä nade en lefvande och särdeles älskvärd in dividualitet, och Juliette, den i botten goda fast flärdfullt uppfostrade unga flickan, hvil ken, äfven hon, utan någon tvekan offral timliga förmåner på pligtens altar. Viskulle dock hafva unnat den älskvärda flickan at på grund, icke af en väninnas framhål lande af henne, utan af egna själsegenska per och behag nå sina käraste önskningars mål. Fröken Wiberg gaf en öfver hufvuc taget vacker bild af denna karakter, doch kanske ej så helgjuten, att vi icke ännt hysa något tvifvel om den naiva genren ä hennes rätta. Den bland karaktererna mins lyckade är fru de Rioms, för hvars låg: handlingar knappt någon passion, visade ho1 sig än så våldsam, kunde utgöra en ursäkt Att framställarinnan under sådana förhål landen ej kunde tillvinna henne något in tresse är deremot fullt ursäktligt. Såsom förut nämnåt var publikens in tresse under hela stycket särdeles varm och gaf sig luft i täta bifallsyttringar. Otvif velaktigt kommer detsamma äfven att vis: sig bestående, så att teatern genom uppta gande af detta stycke kan anses hafva gjor en dubbel vinst.